Vi måste kunna lita på vår magkänsla
Har ni varit i en situation där ni bara velat gripa in, hjälpa till eller säga ifrån men inte gjorde det? Om ja, vad var det som höll tillbaka? Som svensk är det otroligt framfusigt och ovanligt att lägga sig i främlingars business, och de flesta anser att man inte har med andras angelägenheter att göra.
Men finns det undantag? Kan främlingar nå någon typ av gräns även om det över huvud taget inte har med oss själva att göra? Och om vi vänder på det, har det funnits eller kan ni tänka er några situationer då ni själva velat att någon skulle stanna upp istället för att titta åt andra hållet och gå förbi?
Det finns föräldern som skriker på sina rädda barn i affären, trettonåringen som ligger och spyr i parken, den mobbade killen utan vänner i skolan och invandraren som tar emot rasistiska gliringar på tunnelbanan, för att ge några exempel.
Kan vi inte lova oss själva att vi litar på vår magkänsla oberoende av vad andra skulle tycka och bryter den svenska traditionen av bristande civilkurage? Ser/träffar vi någon i ett läge där vi själva önskar att någon hade gjort något så handlar vi därefter. Är ni med mig?
