JennyHeltEnkelt

Egentligen är allt så nära oss. Om man tänker efter så är inte jorden så fruktansvärt stor. Det är så lätt att ta sig mellan olika ställen, inte som förr i tiden precis. Det finns massor av saker att upptäcka. Tänk allt man ser på tv, det finns ju faktiskt på riktigt.
En sak som skrämmer mig är hur få människor det faktiskt är som tar tag i sina drömmar. Man har kanske bara ett liv, det är det ingen som vet, så varför tar så många och bara kastar bort det?
Jag vet så oerhört många människor som använder uttrycket "en dag ska jag.."
Ja visst. En dag ska du. Men när kommer den dagen?
Som människa måste man vara spontan, nyfiken och öppensinnig. Med dom egenskaperna tror jag att man kommer långt.

Ibland när jag är ute och handlar mat kollar jag på folket. Kollar på vad dom handlar, hur dom ser ut, hur dom kollar eller hälsar på andra människor, deras kroppsspråk och ansiktsuttryck. Också lyssnar jag på deras dialekt.
Är det bara jag som tänker på att de flesta vuxna människorna man träffar har samma dialekt som en själv?
Nu menar inte jag att det betyder att dom aldrig gjort eller upplevt saker, det betyder kort och gott bara att de aldrig flyttat från den plats de växte upp i.
Jag är rädd för att hamna i den situationen. När man sitter och skriver såhär är det lätt att drömma sig bort och fundera ut planer på hur man ska uppleva allt man längtat efter i många många år, men är det svårare än man tror?

När jag var i de yngre tonåren lovade jag mig själv att det första jag skulle göra när jag tog studenten var att sticka från Kristianstad och Skåne så fort som möjligt. Se hur det gick, jag är fortfarande kvar i den här skithålan. Nu menar jag inte att det är en dålig stad på något sätt, alla städer har sina för och nackdelar, men det är bara det att jag är en person som kräver nya erfarenheter och inte klarar att gå i samma gamla mönster hur länge som helst, och jag har ju faktiskt spenderat hela mitt nittonåriga liv här.

Nu har jag precis avslutat en fas i livet och det är dags att kliva på nästa tåg.
Men vart är nästa station? Hur bestämmer man sig och hur går man till väga för att faktiskt ta steget?

Om någon skulle fråga mig vad jag vill göra i mitt liv så skulle jag kunna sitta och babbla i en vecka alternativt skriva en bok. Det finns så oerhört många drömmar att man inte vet vart man ska börja.
Trots detta faktum är det ju ändå bättre att börja i någon ände än att sitta kvar på samma ställe.
Även om det skulle innebära att man hamnar under ungefär samma förhållanden så är det ju ändå en förändring.

Så när vi skaffade den här datorn igår kom jag med massor med tankar om vilka sommarjobb jag skulle kunna söka. Utbudet är ju defintivt mer omfattande på internet än när man går runt och delar CV till olika företag i staden. Och jag blev så oerhört entusiastisk eftersom jag fick så många bra idéer gällande saker jag var intresserad av, som att jobba på ett slott någonstans i Sverige. Egentligen vad som helst gällande historia hade passat mig, med undantag för ett museum.

Så nu har jag ett val.
Antingen kan jag placera mig i "en dag ska jag"-högen, eller så kan jag ta mig an det jag verkligen vill göra. Även om jag inte skulle få några jobb så hade jag ändå gjort ett ärligt försök för att förverkliga en av mina miljontals drömmar. Till slut kommer man i rätt riktning.

Och jag väljer att leva.