Kreativitet för livet

Jag vet inte om det bara är jag men nu som ung vuxen har jag sökt efter någon form av svar. Frågor som uppkommer och som man velat få lite perspektiv på, som man kunnat bli lite klokare över och som man är medveten om går att uttrycka i skrift av den som vet mer än jag. Och för inte så länge sen läste jag en bok som bara gick ut på att "det finns inga svar, de kommer från dig själv förr eller senare". Vagt och förvirrande. 
 
Men så igår högg jag in på en bok som sen visade sig vara en av de mest insiktsfulla och hjälpande böckerna jag nånsin läst. Sträckläste ut den med små indianpauser men det var verkligen helt rätt vägledning. 
 
Och det är ju så att inget går av sig själv. Om man vill ändra något krävs det arbete, men hela dagen har jag stannat upp i situationer och vridit på tankarna. En del saker känns självklara och en del förändringar är jag redo att göra. 
 
Kort beskrivet handlade boken om att alla människor genom hela livet kommer ha 53 problem, varken fler eller färre. Så fort ett problem försvinner kommer ett nytt och det får många att vänta på att livet verkligen ska börja. Istället läggs ett femtiofjärde problem till i listan, att vi har problem, och därmed sätts en process igång som aldrig kommer få oss att känna oss nöjda. Vi strävar ständigt mot att vi bara ska fixa tvättmaskinen, få undan ett stort arbete och färga håret, sen kommer vi äntligen kunna andas ut och ladda om.
 
Vidare delade författaren in jaget i "egot" och "självet". Självet är min verkliga personlighet. Den lugna, sanna och välmenande sidan. Men de fyra delarna av egot; dansaren, försvaret, smärtkroppen och presteraren tar över och leder oss på olika sätt bort från vad vi verkligen vill och vilka vi verkligen är. Allt beroende på hur vi ser problem och hur vi vuxit upp att hantera dessa. 
 
En av frågorna i boken handlade om av vilken anledning man höll fast vid vissa personer. Är det för att man verkligen känner att de kommer bli viktiga i ens liv eller av någon slags skuldkänsla? Och det ligger något i frågan. Ofta kan nostalgin ta över och hoppet om att saker ska bli som de var, men det leder i nuläget snarare till att ibland agera som någon jag inte riktigt är.
 
För om jag granskar "självet" är jag väldigt intensiv som person. Jag vill att saker ska hända, jag vill att det ska va kreativt och galet men med en touch av friheten att vara fullkomligt ärlig och gå på djupet. Och gällande många gamla relationer håller jag ibland tillbaka i oron att göra saker värre, att inte mötas på samma våglängd, att ställa till det. Men det leder i sin tur endast till medvetenhet om hur detta inte är jag. Ibland är det kanske nödvändigt att gå vidare istället. 
 
Ska läsa om boken vid tillfälle, den sköljde över en med så många insikter att det krävs minst en runda till. 
 
 











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se