Du behöver bara ett nytt mindset
Du behöver inte en ny dag för att börja om, du behöver bara ett nytt mindset.
- Hazel Hira Ozbek
Just nu känner jag mig väldigt tacksam. Tacksam för att jag började blogga när jag var 16 och har alla mina tankar och historier genom åren sparade. Tacksam för att jag kan fortsätta logga in och mötas av samma trygga känsla av ett safe space som när jag loggade in under tiden på gymnasiet och när jag bodde i Tyskland. På något sätt händer en enorm personlig utveckling genom åren, och på ett annat sätt känner jag mig ungefär som samma person nu som då. Känner mig också otroligt tacksam över att jag hittade den funktionsmedicinska kliniken som har hjälpt mig sen i höstas. Jag blev inte bättre av behandlingen mot babesia, så i slutet av november var mitt nervsystem så stressat och kaosartat att de fick jobba med att släppa gamla trauman som satt fast i min kropp, och sen dess har jag kunnat gå. Och springa. Och mitt nervsystem lugnar ner sig hyfsat snabbt om jag blir rädd för något. Och tröttheten är annorlunda, och likaså min förmåga att fokusera. Under mitt tredje besök för några veckor sen upptäckte dem att jag utöver babesia även har bartonella, en bakterie som ofta sprids genom katter vilket förklarar varför jag blev så akutdålig när jag blev kattbiten. Jag tappade förmågan att gå normalt redan innan pappa gick bort och visste att det inte stämde med tidslinjen och intensiteten.
Det är på ett sätt en sorg att behöva se tillbaka på att så "många" år behövde gå innan jag hittade hjälp. Ibland gjorde jag det svårare för mig själv än det behövde vara för att jag vägrade ta medicin, men jag behövde gå till botten med vad som var fel. Att hoppa mellan platser, jobb, utbildningar och ställen att bo på har genom åren varit en överlednadsstrategi för att inte stagnera eller ge upp. Ibland känns det som att de senaste åren bara har bestått av att ligga golvad i diverse städer med en kropp växlat mellan att väga som bly eller vara så stressad att jag måste springa hela tiden, men att tänka igenom allt som jag faktiskt försökt mig på eller genomfört får mig att hålla huvudet högt. Ibland har det varit tuffare än vad som går att förklara, ibland har jag fått betala för något kul jag gjort genom att kroppen lagt ner i flera veckor efteråt, och ibland har kroppen fått oförklarliga stresspåslag som gjort det svårt att äta och sova i flera månader. Det värsta var innan jag fick reda på att det berodde på babesian och bartonellan, att inte förstå eller kunna kontrollera eller råda bot på alla symtom. Inte kunna tänka klart eller styra min kropp, inte ha energi eller ett sinne fritt från katastroftankar och stress.
Under de åren funkade inte citatet högst upp. Då var det mer att hålla huvudet över vattenytan dag för dag och hoppas att jag skulle springa på något hjälpsamt under alla de timmar jag försökte researcha mig fram till svar. Men när den funktionsmedicinska kliniken släppte de lagrade trauman från min kropp i november gav de mig mitt liv tillbaka. Att gå utan att det känns som att ta sig upp för en brant uppförsbacke med tung packning, att kunna springa, att kunna känna lättnad i kroppen, att inte behöva ha hjälp att resa mig upp eller pausa mellan varje trappsteg är så befriande att jag ofta springer i uppförsbackar bara för att jag kan. Jag fnittrade när jag gick runt på Skansen i början av december, jag har varit på joggingturer, utflykter och spelat squash sen dess. Det är obeskrivligt underbart. Innan var det i princip omöjligt att ta mig ut innan klockan 17, och gjorde jag det var mina krafter slut efter max en timmes promenad i snigelfart. Nu går jag upp på morgonen och tar tag i min to do-list. Skillnaden är att jag nu inte behöver ha en fast punkt på samma sätt, där jag måste spendera tiden i en säng eller soffa. Innan gick jag in och letade jobb då och då bara för att inse att jag inte kan arbeta med något i mitt skick. Men nu kan jag. Nu kan jag göra vad som helst. Så vad vill jag göra? Så mycket tid jag spenderade och längtade efter att komma loss från att titta på serier eller läsa hela dagarna, så nu när jag har alla möjligheter i världen, vad vill jag göra? Det är så sant att jag inte behöver en ny dag utan ett nytt mindset. Jag behöver sätta en riktning eller ett mål, jag måste bestämma mig för något eller bara börja i en ände och se var jag hamnar. Behöver detoxa från allt digitalt för att få tag på mina tankar. Nu känns det mer som när jag var tonåring och hade spenderat en hel dag inomhus, jag måste ut och springa av mig. Nu har jag så mycket energi jag måste göra av någonstans.
Grejen med babesian och bartonellan är dock att de måste behandlas för att försvinna, och när de dör förstärks symtomen. Jag fick några olika medel att ta på låg dos för ett par veckor sen och det drog undan mattan fullständigt, fick sänka dosen fast med liknande resultat. Fick då ordinerat att bara ta ett medel på ännu lägre dos vilket gav en del symtom med efterskalv vilket fick mig att sluta helt. Är nu någon vecka senare okej igen. Har bestämt mig för att detoxa istället innan jag sätter igång på nytt, men det var mycket svårare än väntat eftersom det har dykt upp cravings på en helt sjuk nivå. Är så sugen på salt, ost, potatis och sött om vartannat, ibland så det blir övermäktigt och jag kastar i mig mat utan att nånsin bli mätt. Har ändå hållit mig undan från gluten och vitt socker vilket jag är glad för. Behöver köras till en ö där det bara finns tillgång till vatten, elektrolyter, örter, grönsaker och frukt. Och inget wifi.