Snålhet som prutar ner livskvalitén
Satt på jobbet tidigare idag då jag plötsligt kom att tänka på det här med prutande, och bara.. what's with that? Det är ju inne på precis samma spår som att företagen här i väst tvingar bl.a. asiatiska arbetare att jobba för så dåligt betalda slavlöner att även barnen hamnar på fabrikerna. Allt för att själva stoppa pengarna i fickan då dessa utländska företag inte har råd att tacka nej ens till de mest skamliga jobberbjudandena.
Där gör vi dock inte ett aktivt val mer än att välja vilka affärer vi går till och om det är andra hand eller inte, utan det är företagens egna kapitalistiska business att sköta (i sin kränkande och ojämställda anda). Vad vi däremot kan påverka är vår egen inställning till det här med att pruta ner priserna på utlandssemestrarna. Det är både accepterat och ses som en del av charmen att stå en stund och kompromissa slutpriset med säljaren på de lokala marknaderna runt om i världen, och det är något vi uppmuntras av andra svenskar att göra. Det bevisar bara att vi har samma tänk som företagen - inte av ondo, utan för att vi helt enkelt inte har reflekterat över konsekvenserna.
Vi prutar dels av snålhet och dels för att vi kan. Eftersom det är en så välanvänd förhandlingsteknik med snabba beslut krävs det även kompromisser från säljarnas sida, de måste till slut gå med på att gå ner i pris för att inte tappa kunder. För oss betyder det här ingenting, en tjuga hit eller dit gör oss ingen skillnad. Har vi haft råd att flyga några hundra mil och bo på hotell kommer tjugor tanklöst gå åt olika håll, och hamnar de inte på prylar kommer de istället spenderas på saker som mat, taxiresor och souvenirer.
Men dom har en motvillig inställning till förslagen till prissänkning av en anledning. Vi blir prisblinda så fort vi anländer till platser med ett billigare utbud. Om vi hemma skulle lägga en tusenlapp på ett par nya byxor tappar vi hakan i Thailand om de skulle säljas för hundra spänn, så dyrt? Ju mer vi lyckas spara desto bättre, men vad betyder det för familjerna som fortsätter sina liv borta i Turkiet, Indien, Egypten eller vart det än må vara? Det innebär kompromisser. Kompromisser gällande livskvalitét, möjligheter att äta och gå i skolan, och det ruckar på tryggheten att ha ett eget hem och en säker framtid.
I jämförelse låter inte tjugo eller femtio spänn så mycket, men i deras valuta räknade kan det vara ett par dagars mat på bordet vi förhandlar om.
