Vilket kaos

I slutet av december fick jag plötsligt reda på att jag kommit in på Dietistprogrammet i Umeå trots att det var snudd på omöjligt med alldeles för låga meritpoäng. Dagen efter åkte jag iväg på jul-turné med min bror, och väl tillbaka i Örebro bar det raskt vidare till Oslo med Samir på nyårsgalej. Det är vansinnigt att det är 10 år sen vi bodde ihop på Storo, och nästan ännu galnare att han flyttade till Berlin för nästan 7 år sen. Det var med andra ord på tiden för ett återbesök. Och vi älskar detta land, det är verkligen något visst med den staden, landet, språket, minnena, folket. Vi hann bland annat med kälkåkning från Frognerseteren ner till Midstuen, promenader kors och tvärs längs snötäckta gator och mängder med pojkbandsmusiksdans på det mysiga airbnb:et med både kamin och badrumsgolvsvärme. Det blev även några rundor till gamla favoritbaren och återträffar med de gamla godingarna, bland annat hos en av dessa på nyårsafton följt av en spelkväll fram till halv sju på morgonen. Det här kan vara det tantigaste jag någonsin sagt men det är sjukligt skönt att vakna dagen efter en utekväll och veta att man slutade dricka i tid. Om det är något jag hade velat gå tillbaka i tiden och berätta för den yngre Jenny så är det att bakfyllor aldrig, aldrig, är värt det. 
 
Hur som helst tog jag knappt två veckor senare alldeles för mycket bagage på nattåget till Umeå och flyttade in i ett underbart kollektiv. Och ytterligare tio dagar senare hade jag både hunnit påbörja och avbryta utbildningen på grund av att tröttheten hindrade mig från att komma upp till föreläsningarna. Jag förstod även att det handlade mycket om biologi och kemi vilket inte kändes rätt, så ingen fara skedd. Istället åkte jag till Malaga med en redan bokad biljett sen före antagningsbeskedet. 20 grader om dagarna, en levande och mysig liten stad. Vandrade runt längs stränder och kullar, satt vid några fantastiska utkiksplatser och skrev eller bara njöt av utsikten med mobilen kvarlämnad på hotellrummet. Sen blev det en tur vidare till Daniel i Polen innan jag äntligen hälsade på Jessica utanför Halmstad. Sen jag kom tillbaka till Umeå för knappt en vecka sen har jag varit förvånansvärt produktiv. Har kommit igång på riktigt med listan även om jag fortfarande är vansinnestrött om dagarna. Det hjälper att bo med så många människor, och att rummet är så kallt att man inte vill ligga i sängen om dagarna. Förändringen går förvisso i krypfart, men det känns ändå som att det här året kommer bli bra. Jag önskar ingen på denna jord att behöva gå igenom vad jag gick igenom de senaste tre åren, och jag vet inte om det gjorde mig starkare. Det hjälpte mig nog snarare att fokusera på att känna tacksamhet för de "små" sakerna, och att förstå vilka egenskaper i människor jag verkligen värdesätter. 
 
Någonstans under ytan känns det som att det fortfarande bubblar av känslor, och att tankarna nog skulle få ordentlig fart om jag bara gav utrymme åt att låta hjärnan vila. Så en tanke jag fick var att ha en skärmfri vecka där enda gångerna jag pratar är när jag spelar in en podd om upplevelsen. Att bara prata rakt ut om det, även om det aldrig skulle släppas nånstans. 
 
Tänk om man hade vetat när man gick på gymnasiet hur livet fram till nu skulle se ut. Vilket kaos.