En fråga om trygghet
Kvinnosynen i USA är inte så vacker. Alls. Jag påverkas långsamt och tvingas till att förhålla mig till hur män ser och bemöter mig som kvinna. Det gör mig på sina platser trött, ledsen, osynlig, obekväm och det stjäl sakta min trygghet.
Det är inte konstigt att tjejerna här klär sig och beter sig som de gör. I stort sett det enda sättet de får utrymme är genom den manliga blicken. En hårig/tjock/ful tjej står i öppen skottlinje att göra narr av. Bara deras existens är ett skämt för omgivningen men är samtidigt en tacksam lägsta klass för de tjejer som därmed stiger i rang. Och ändå är förstaplatsen en otroligt destruktiv plats då deras personligheter inte värderas särskilt högt.
Alla män hatar inte kvinnor, men samhället och kulturen vi lever i gör och det är i det stora hela få av dessa som har en vilja till att nå jämställdhet då uppoffringarna är för stora. Det är nämligen tacksamt för männen ifall båda könen tror kvinnor endast har en plats och ett syfte.
Men sanningen är att den kvinnofientliga verkligheten är livsfarlig för oss, vi har bara blivit hjärntvättade att tro att det inte är några konstigheter. En syn på kvinnor som det mindre viktiga och det svagare könet och en syn på kvinnor som inte innehåller mänsklig respekt är vad som leder till våld, hot, härskartekniker, ofredande, våldtäkter, maktmissbruk och i värsta fall mord.
Och detta systematiska upprepande sker överallt. I låtar, filmer, musikvideor, i reklam, bland föräldrar, grannar, kompisar, de hav av människor vi möter på jobb, i skolor, på facebook, i bloggar, på youtube, överallt. Det är en epidemi av en hemsk syn på tjejer. Och det värsta är att vi själva inte kan påverka det så länge män inte vill se någon förändring eller ens starta smått där de står.
Varje gång något mjukt, känslofyllt, feminint, kärleksfullt, genuint eller varmt avfärdas som bögigt, mesigt eller omanligt sätter det skam i pojkar och gör det ännu farligare och mer otryggt för tjejer i det här samhället.
När jag möter för mycket sexism för ofta behöver jag ett andrum och det är pojkband. Får jag bara lyssna på killar som vågar uttrycka sig genom sina känslor kan jag återfå lite hopp om att det faktiskt forfarande finns de som vågar trotsa den extrema (obegripliga) gayskräcken, som inte tycker det är tufft att ha kvinnokroppar som accessoarer och som faktiskt blottar sina brustna hjärtan.
Jag uppskattar mjuka sidor hos killar mer än någon egenskap. Jag önskar att fler kunde öppna ögonen för hur den här uppfostran skadar tjejer, och på sina håll även killar. Skillnaden är att killarna endast behöver tampas med sina egna demoner medan tjejerna behöver tampas med otryggheten kring hälften av mänskligheten. Och annorlunda hade det kanske varit om någon faktiskt trott på att det är männen som behöver ändra sin inställning, inte kvinnorna som behöver begränsa sina liv och beskyllas om något händer.
Fram till samhället blir lite mjukare, mer jämställt och mer människovänligt kommer jag fortsätta använda backstreet boys, nsync, five, a1 och bieber som stötdämpare när resten av världen försöker intala mig att jag bara är en tjej.