Att vara den jag själv saknade
Klyschigt så in i helvete men för mig känns "var förändringen du vill se i världen" väldigt rätt just nu.
När jag var som sjukast i vintras med förmodad kopparförgiftningen ihop med ett aggressivt Epstein Barr-virus (som jag inte kände till då) ville jag bara bli hjälpt av någon, vem som helst. Jag satt på akutmottagningar och grät, jag satt i kyrkan och grät. Jag var så svag som inte kunde äta eller sova, jag hade fruktansvärda adrenalinpåslag, katastroftankarna tog över, och jag hade inte krafterna att ta reda på vad i helvete det var som hände. Läkaren gav mig andningsövningar, akuten skickade hem mig, kyrkpersonalen gick förbi mig där jag satt och hulkade. Återvändsgrändar. Jag kände mig så vansinnigt maktlös för jag hade ingen aning om att jag precis hade råkat dra ut sju års lagrat koppar från kopparspiral i blodomloppet samtidigt som Epstein Barr-viruset gick på min sköldkörtel som hamnat i attack-mode efter mormors bortgång. Återigen, spekulationer efter att ha spenderat de senaste månaderna med att läsa allt jag kommit över.
Vad jag och alla andra som levt i återvändsgrändsliknande verkligheter behövt där och då var någon som såg att vi behövde faktisk hjälp, som förstod att vi inte skulle vara i mindre akut behov av vård bara för att problemet inte hittades på första försöket. Hoppet hade kunnat hållas vid liv genom att läkarna fortsatt att testa för andra saker, skickat remisser till specialister, lyssnat på vad vi faktiskt sa. Det ledde till att jag nästan var sängliggandes i en månad, jag visste inte om något runt mig hände på riktigt, hela kroppen skakade så jag knappt kunde gå i trappor, jag ringde ofta en vän som fick tvinga mig att äta en gång om dagen medan jag bara satt och grät.
Det var en ren slump att jag hittade information om kopparförgiftning som jag med hjälp av en duktig specialist kunde börja detoxa från, och det var ren tur att jag bara för ett par veckor sen snubblade över en bok om viruset som gjorde att jag kunde börja svälta ut det som angriper min lever och sköldkörtel (om mina antaganden stämmer). Vi ska verkligen inte behöva ha det såhär, och mitt fall är bara ett i mängden av alla specifika sjukdomsförlopp som till slut får många att desperat greppa efter halmstrån i hopp om att bli hjälpta.
Mitt företag startades med en tanke om att arbeta som stresspedagog och organisatör. Det är fortfarande saker jag brinner för och vill ska vara delar av vad jag jobbar med, men hälsobiten behöver finnas med. Det behöver handla om helheten, oavsett vilka bitar som är relevanta i de individuella fallen. Jag är så vansinnigt engagerad i de böcker jag läser nu att jag varje kväll längtar tills jag vaknar och kan fortsätta. Jag vet inte exakt hur än, men det här är något jag behöver vara en del av, och arbeta med.
