Kanske imorgon

Tänk att jag behöver en bruksmanual för sorgen och krisen jag går igenom just nu. Hur går jag vidare egentligen? Krävs det att jag sitter och tänker på honom tills det inte gör ont längre och jag slutar sakna honom? Eller går jag helt enkelt vidare genom att bara fortsätta med livet och låtsas som att vi aldrig känt varandra? Det ska tydligen inte finnas några omvägar, försöker man fly från sorgen så kommer det förfölja en i resten av ens liv, det är väldigt klart att man måste gå rakt egenom. Vad är då rakt egenom? Att sitta och se på gamla bilder och böla till mjäkig musik?

Idag tog det flera minuter innan han kom i mina tankar i morse, och någon svag känsla av glädje börjar växa fram. Eller jag ska inte säg glädje, men jag känner mig åtminstone inte dyster dygnet runt längre, och det måste man ju ändå säg är ett framsteg.

Jag gick med grisen idag, han är som ett litet barn ibland, stoppar allt från marken i munnen. Fick bända upp munnen och plocka ur skelettdelar från en fågel, vilket äckel han är ibland. Han hann svälja något också, det är som att han vet när jag är på väg fram för att försöka plocka ut det han hittat, då är han likaså ett barn som snabbt måste tugga och svälja. Bara för att.

Under någon av de närmsta dagarna måste jag åka upp till Tranås igen. Jag ska försöka undvika känslan att jag inte vill, men på något sätt är jag rädd för att de "framsteg" jag gjort under dessa få dagar i trygghet, där jag kunnat distrahera mig till den graden att jag inte behövt må dåligt jämt, ska vara förgäves om jag ska sitta där uppe själv i min lägenhet och så mycket påminner om honom, och i en klass där jag känner mig väldigt ensam. Jag drar mig för det, trots att jag bara vill ta mig igenom den sista tiden där uppe. Känna att jag klarade det.

Kanske imorgon.











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se