Kärlek

För några dagar sen läste jag en otroligt gullig text i en blogg jag hittat ganska nyligen:

"Ibland vill jag bara vara intrasslad i hennes kropp. Smeka mjukt brunt hår med min hand och ha lugna armar att vila i. Känna vibrationerna från hennes skratt fortplanta sig i min kropp. Titta långt in i gröna snälla ögon och vara trygg. Retfullt knuffa på henne när hon härmar bäbissjöldpaddor och är jättefånig. Känna det välbekanta pirret sprida sig när de lättsamma kyssarna övergår i en annan sort.

Men hjärtat stannar inte. Det gör faktiskt inte det. Och för varje sekund kommer vi lite närmare varandra igen.
"

Det var en tjej som skrev detta.

Och där!
Plötsligt ses allt på ett helt annat sätt, eller hur? Du måste nu plötsligt ändra om rollerna till att det var en tjej som skrev detta om sin saknade flickvän.
Kanske du läser vidare med samma tanke som jag fick; att kärlek är något så otroligt härligt, vare sig det är mellan två tjejer, en mamma och en son eller ett barn och en hund.

Eller så ändrar kanske dina fördomar texten till att det plötsligt innebär något onaturligt, äckligt, konstigt och fel. De kan inte få barn, därför ska detta nedvärderas och vara något som inte borde finnas. Två killar som håller varandra i handen ska man självklart slippa se när man går på stan.
Någonting är det kanske som gnager. Att så många i samhället tar avstånd från förhållanden mellan två personer av samma kön. Kanske är det något inlärt, man ska helt enkelt inte tycka det är helt okej.

Och ve och fasa, tänk om två tjejer skulle adoptera ett barn. Barnet skulle säkert bli mobbat. Ett barn behöver både en mamma och en pappa för en så bra uppväxt som möjligt.
Detta kan fortsätta i oändligheten, det kommer alltid nya korkade anledningar till varför homosexualitet skulle vara något dåligt.

Men fundera lite på om barn idag skapas för att dom är önskade, eller för att det är något som egentligen bara förväntas ska ske.
Tycker alla människor om barn? Är alla föräldrar nöjda med vilken sits de satt sig i? Är alla föräldrar närvarande i sina barns liv? Är en del barn "misstag" som föräldrarna nu får handskas med i resten av sitt liv? Skaffades en del barn för att tiden började rinna ut och föräldrarna började nå åldern då det handlade om nu eller aldrig?

Föräldrar jobbar förbi tiden, de missar så mycket av deras barns uppväxt. Fysisk närvaro räcker inte för ett barn. Mammor kånkar trötta omkring på de små liven utan att uppmärksamma deras framsteg. Barn sätts vid teven. Föräldrar bråkar och stressar sönder sig själva, utan tid för att stanna upp och inse att ett helt liv ligger i deras händer. Barn tystas, hyschas, avbryts. Inte nu. Tillsägelser. Barn med besvikelser och gråten i halsen. Stoltheten som sjunker i botten när tiden för uppmärksamheten är knapp.

Funderar vuxna människor över varför dom blir föräldrar? Varför dom skapar ett liv till världen som de knappt har en sekund över för? Är de lärda att livet går i endast en riktning? Födas, plugg, jobb, äktenskap, barn, volvo, hund, villa, rutiner, barnbarn, bli gammal, dö.

Då är det bättre att vara barnlös och må bra än att följa en norm och skaffa barn, då många bittert ångrar vad det aldrig gjorde med sina liv, trots att kärleken för deras barn aldrig går att rubba.

Samtidigt går det massor av homosexuella par där ute och längtar efter att bli föräldrar. Som drömmer om att en dag få ett barn att uppfostra. Som inte ger upp utan kämpar för sin högsta önskan. Vill bli mamma eller pappa mer än någonting annat i världen och hoppas på att en dag få adoptera en liten snuttunge tillsammans med sitt livs kärlek.

Nej, alla heterosexuella par är inte dåliga föräldrar, och det långa beslutet om att adoptera säkergör inte att alla homosexuella skulle göra jobbet bättre. Men det är ren fakta att kärleken mellan två tjejer är lika verklig som mellan en flicka och en pojke, dock finns det människor som dömmer ut deras kärlek till något sämre och hittar usla och kränkande anledningar till varför bara personer med en viss känsloriktning skulle få bilda familj.

Tydligen tycker vissa människort att det är bättre med tidsbristande och orkeslös barnuppfostran än adopterade kärleksbarn, just på grund av att heterosexuella kan.


Zäta    •  

hejhej, det är alltid bra att länka. Så gör det, allt lugnt :)

Eva-Marie    •  

Jättebra inlägg Jenny - och så kloka tankar du har! KRAM

Anonym    •  

Detta här är väldigt politiskt korrekt skrivet.

Jag kan dock inte hålla med dig så jag måste ju då vara fördomsfull.

Att man ifrågasätter de naturlig instinkterna att varför man skaffa barn är ju samma sak som att ifrågasätta varför vi finns till, varför just du lever.

Det är naturens eviga lagar, det är menat att vi ska föröka oss och att den traditionella familjebildningen med mamma och pappa är den mest idealiska. Barn är egna liv som har tillkommit av biologiska föräldrar.

Att vara förälder är ett privilegium som inte tillfaller alla. Där råder inga hänsyn till personliga önskemål och begär eller rop efter jämlikhet.

Där är verkligheten grym och selektiv.



Det du skriver jag citera:

"Föräldrar jobbar förbi tiden, de missar så mycket av deras barns uppväxt. Fysisk närvaro räcker inte för ett barn.

Mammor kånkar trötta omkring på de små liven utan att uppmärksamma deras framsteg. Barn sätts vid teven.

Föräldrar bråkar och stressar sönder sig själva, utan tid för att stanna upp och inse att ett helt liv ligger i deras händer. Barn tystas, hyschas, avbryts.

Inte nu. Tillsägelser. Barn med besvikelser och gråten i halsen. Stoltheten som sjunker i botten när tiden för uppmärksamheten är knapp".



Jag håller med dig det är inte sunt. Men vad är det som är problem till detta? Det har största mån att göra med hur samhället är uppbyggt och fungerar,

och som alla nog vet så är det ingen sunt samhälle vi lever i och det är därför i de flesta fall det felar.

Internationella adoptioner är också ett ämne i sig.

Det är en verksamhet som insinueras av egoistiska snarare än ”solidariska” motiv.

Det är också en verksamhet som omsätter stora pengar och dess kriminella natur är det svårt att blunda för.

Många adoptivbarn som växt upp i Sverige och andra länder mår dåligt, upplever rotlöshet och identitetskriser

Skulle adoptivbarnens situation se bättre ut ifall de växte upp med samkönade par? Den frågan är uppenbart nedprioriterad hos politiskt korrekta personer



Du betonar att det ”finns många homosexuella par som längtar efter och vill utöka sin familj med barn.

” Är barnen till för att tillfredsställa någons längtan?

Små barn som adopteras kan inte styra över sin egen situation.

Är det rimligt att deras roll ska bli att få utgöra en tillfredsställelse i likhet med ett husdjurs?












Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se