Frisk från babesia
För ungefär en månad sen fick jag reda på att jag har den fästingburna parasiten babesia, antagligen ända sen våren före studenten. Parasiten skapar bland annat rädslobaserad ångest och depressioner som kommer i skov, IBS, andfåddhet, låga järnvärden och frusenhet. Alla symtom som kröp sig på lite i taget en månad efter ett fästingbett i Karlskrona när jag var figurant (så tacksam för att jag har bloggen att gå tillbaka och kolla i), och som kulminerade två år senare i Tranås. Det förklarar dock inte varför jag nästan tappade förmågan att gå när jag blev kattbiten för tre somrar sen, men kanske var det en korsreaktion med andra parasiter och/eller bakterier jag fick av katten. Idag kom jag upp i full dos i behandlingen, och även om det inte varit så behagligt så har det varit långt ifrån så tufft som jag väntat mig. Men å andra sidan är behandlingen färdig först i början av december. Ibland får jag mer mardrömmar, det känns som att jag andas genom ett sugrör, högra örat börjar pipa, jag får svårare att koncentrera mig, hjärtat börjar slå dubbelslag, jag får ont i nerverna i alla tänder på vänster sida och jag har en lågmäld obehagskänsla med rädslor som skiftar fokus.
Från att alltid ha varit en busig äventyrare som vill ha nya upplevelser har jag de senaste tre åren fått ställa om och försöka acceptera begränsningarna både fysiskt och mentalt. I vanliga fall hade jag packat om ryggsäcken och kastat mig ut i något nytt, men i samband med pandemin och att jag tvingades mellanlanda på torpet för att sen bli sjuk av kattbettet och alla förluster så har väldigt mycket tid behövt spenderas inomhus. Andningsmässigt och tyngdmässigt har det varit som att gå omkring med en brandmannadräkt, och i perioder har kroppen bara velat sova. Så jag har behövt lägga om livet även om det har varit en kamp. Daniel och jag har varit tillsammans i över två år, men han har aldrig träffat mig som jag var innan allt det här. Han känner den versionen som går i slow motion i trappor, som ofta gråter av frustration över begränsningarna, som sitter och läser i timmar för att försöka kartlägga och förstå måendet. Han känner den versionen som behöver draghjälp när vi går i uppförsbackar, som ibland behöver sova halva dagarna och som inte är kapabel att ha ett arbete. För att försöka skapa någon typ av stabilitet i allt det här har jag fokuserat på att studera. Först till stresspedagog, sen arkeologi i Visby, entreprenörskap och nu en kurs i att starta eget. Men jag vet inte om jag gör det för att jag är redo att starta företag eller för att jag har vant mig vid mitt nya läge att vara mer fysiskt begränsad. Det är som en inre stress över att jag varken vet vem jag är längre, var jag är på väg eller varför. Jag försöker ta det med en nypa salt eftersom jag vet att mycket snurrar på högvarv under behandlingen. När jag har mycket stabilitet saknar jag äventyren och när jag är på upptåg kan jag sakna att tillhöra ett sammanhang. Jag ska försöka ha huvudet kallt och inte ryckas med för mycket av alla tankar, jag behöver göra den här utvärderingen på riktigt när jag ser allt nyktert igen.
