De senaste tolv dagarna av mitt liv
Jag tycker att det är så konstigt hur vi har det i Sverige. Vårat skolsystem. Jag har skrivit så många inlägg om detta förr, men jag tar upp det igen för att det är just vad jag sitter och funderar på. Skulle jag idag välja vilken gymnasielinje jag skulle gå på hade jag aldrig valt omvårdnad. Det hade förmodligen legat så långt ner på listan som möjligt. Men det beslutet var jag tvungen att fatta som femtonåring, när jag inte ens visste vilken färg på håret jag ville ha. Och det är ju så dags att ångra sig nu.
När jag gick till arbetsförmedlingen för någon vecka sen frågade en man mig vad jag hade för utbildning och vad jag ville söka för jobb.
- Undersköterska svarade jag, men det kan jag absolut inte tänka mig att jobba med.
Jag fick samma reaktion som alla andra. Lite konstig blick, men slapp åtminstone höra "varför gick du den linjen då" som jag hört femtielva gånger nu. Vad jag försöker säg är: vad har jag för alternativ? Det är näst intill omöjligt att få ett fast jobb utan någon utbildning i området. Men jag står fast vid vad jag har sagt. Jag vägrar jobba inom vården. Sen får det ta hur lång tid som helst innan jag får ett jobb. Om det är något jag inte gör, så är det att lägga tid av mitt liv på något jag inte vill och mår bra av. Sen spelar det ingen roll hur trevliga arbetskamraterna är. Ett jobb ska passa min personlighet, annars får det va så.
Som jag nämnde innan: folkhögskolor. Dom förstår jag mig inte riktigt på. Dock kommer jag ta reda på allt man kan ta reda på inom området. Om man kan läsa olika kurser eller bara en. Om man måste ta lån. Om man kan läsa på distans osv. Det är ju så vitt skiljda kurser jag vill läsa. Allt från polisförberedande och teater till bartender och guide. Tjänar man på att läsa många olika kurser eller borde man bara bestämma sig för en and go for it?
Finns det "billiga" alternativ för att studera utomlands? En dröm hade ju varit New York. Enligt uppgifter jag hittade skulle det kosta över hundra tusen för ett år. Tror dom att vi är miljonärer här i Sverige eller?
För att prata om något helt annat så blir det snart en semester för mig och bästaste Dallo. Vi har snackat länge, musketörerna, om att resa efter studenten. Så jag, Dallo och Petri skulle träffas i staden för att gå till olika resebyråer och kolla upp olika resor till Europa, då Dallo kommer med ett förslag om att åka till Thailand eftersom att hon hittat värsta erbjudandet om två veckor på ett ställe med tillgång till precis allt vi önskat. Vi kastade oss in på rätt resebyrå och fick den informationen vi behövde. Skrikandes och tjutandes av glädje gick vi därifrån en stund senare. Det var nära att vi blev tre, men en förbaskad sjukdom hindrade Petri. Kvar blev Callina och Lenny. Och trots att vi var helt inställda på att få Angelica med oss och verkligen avskyr tanken att hon inte ska med, så tror jag att jag och Dallo kommer klara oss två veckor i soliga Thailand. Jag kan knappt fatta att vi faktiskt ska till en helt annan världsdel och nu är nere på ensiffrigt till avresan så vi till och med har startat nedräkningen här: http://www.metrobloggen.se/dallo/
Om det är någon som har varit i Thailand, kom gärna med råd och tips. Jag har aldrig varit utanför Europa, så jag har ingen aning om något som rör detta land. Med undantag för att thailändare är glada och har billig och god mat.
Träningen kan jag också nämna. Jag hade ingen aning om att man kunde träna upp sin kondition så snabbt. Några dagar efter att jag kom hem från Märsgarn drog jag igång med löpningen. På riktigt. Jag startade med tre kilometer och tanken var sen att springa varannan dag, vilket har gått lite sådär med tanke på avbrott i form av en resa till Göteborg och lite sådär. Iallafall. Varje gång jag har sprungit så har jag ökat avståndet med tvåhundra meter. När jag var uppe i 3,4 kilometer klarade jag knappt dom sista trehundra meterna, jag var helt slut. Sista backen hem var förfärlig.
Igår sprang jag 3,6 km rundan och hade inga problem, jag hade lätt kunnat springa en bit till. Får se hur det går med 3,8 kilometersrundan imorgon.
Sen jag skrev sist har jag även börjat på trafikskolan. Jag har en jättebra lärare som är väldigt lätt att prata med, ger bra instruktioner och förklarar på ett bra sätt om man inte förstår. Rolig är han också. Det har blivit väldigt mycket körande den senaste veckan. Jag trodde att körkortet var något enormt projekt på flera år där man inte fick sitt kort förrän man var näst intill perfekt. Jag har sett hur de före detta klasskompisarna kämpade med teorin och körandet. Nu förstår jag att det hade med de vanliga studierna att göra. Jag som är arbetslös kan ta dubbellektioner varannan dag och bara läsa på i boken några timmar i veckan. Det har gått väldigt fort. På torsdag tar jag mina 7-8 lektioner och riskettan på fredag. Mein gott. Snart landsväg.
Uppenbarligen händer det mycket på knappt två veckor, för här kommer mer!
I förra inlägget skrev jag även att jag och Petri skulle fira Dallo utan att hon visste om vart vi skulle. Sagt och gjort. Vi hoppade på bussen under torsdagen, en buss med slutstation Simrishamn. Dallo fattade ingenting. Rewligt! Så hon satt länge med sina gissningsförsök. Vi sa ingenting, bara fnittrade. Men när vi väl hoppat av var det en skylt som avslöjade oss. Haväng. Det blev en tre kilometer lång vandring ner till stranden. Camping förbjudet stod det överallt. Vi tog helt enkelt vår packning och traskade genom några hagar tills vi kom fram till en å. Där satte vi upp ett väldigt snett men ganska lyckat tält. Nästa stopp blev vandrarhemmet där vi tänkte äta. Där fanns däremot ingen restaurang, men däremot en snäll receptionist som fick en kille att plocka fram bröd, ost, dricka och hela köret. Till och med varma bullar. Mätta och högst belåtna gick vi sen ner till stranden där dom doppade fötterna. Sen hoppade vi längdhopp, stod på händer och allt vad vi höll på med haha. Vi gick sen tillbaka till tältet där vi nästan blev omkullsprungna av hästar. Särskilt Wille. Skrutt stod bara och åt gräs. Vi gick även och hälsade på våra andra grannar; korna. Dom var inte lika glada över besök. Dom stod bara och idislade. Jag och Dallo hoppade runt och tog bilder. När vi sen kom tillbaka till vårat palats drog vi igång värsta danstävlingen med Petri som domare. Jag och Dallo dansade vars två låtar. Som var helt galet svåra. "Ronan Keating - When you say nothing at all" är en riktig utmaning kan jag berätta. Prova själv. Sista två danserna dansade vi ihop. När vi sen var någorlunda slutkörda startade vi grillen istället. När vi ätit blev mitt herrskap helt komiga och däckade huller om buller på liggunderlaget. Själv hoppade jag runt och dansade i någon timme till en massa sköna 60-tals låtar. 
Energin tog aldrig slut. Förrän man kom in i tältet. Då däckade vi allihop efter en stund.Dagen efter hade jag bestämt att jag skulle ut och springa en runda på morgonen. Sagt och gjort. Däremot visste jag inte vart alla vägar ledde, så jag tog första bästa. Det blev ingen lång runda, men bättre än inget. Jag körde lite styrketräning istället. Pigg och vaken kom jag sen tillbaka till tältet och började med frukosten. Haha yrvakna höns kom ut från tältet en stund senare med håret ståendes åt olika håll. Kisande för solen och med tjocktröjor på sig. Vi packade ihop alltihop, lite våld mot tältet, och klädde in Dallo i alla ballonger som vi pyntat tältet med dagen innan. Sen traskade vi till busshållsplatsen. Det var knappt så vi hann med. Men jorå. Väl tillbaka i staden gick vi och åt räkmackor på brödboden. Mjau. Ät det om ni aldrig gjort det där.
Förra lördagen åkte jag, mamma och pappa till Åhus för att bada. Vi hamnade hemma hos familjen Bauer och deras sommarstuga. Jag och Amanda promenerade direkt ner till stranden och "badade". Jag som är badkruka badade bara benen och halva kjolen. Resten av tiden låg jag bara och solade. Dum idé. Amanda och jag cyklade även till tre toppar och köpte glass. Lätt den godaste glassen jag ätit på LÄNGE.
Väl hemma någon timme senare kände jag av solbrännan. Och tro mig. Det såg inte lite dumt ut. Knallröd från mitten av låren och ner. Vit resten av benen.
Vi var bara hemma och vände, det bar av mot Karlshamn och Ugglas revy efter det.
Med i revyn var även Annika Andersson, Per Andersson och några andra stolpskott. Det var det roligaste jag sett tror jag. Helt galet klockrent och jag skrattade så jag grät flera gånger. Jag träffade även Johan Wahlström som satt i publiken. Han skulle skriva en autograf, men ingen av oss hade en penna, så det fick bli efteråt sa han.
När revyn tog slut stannade jag kvar vid sidan av scenen medans alla människor försvann mot utgången. Bara några fulla damer, två små tjejer med autografblock och penna i högsta beredskap, en lång fotograf och ett par vakter gjorde mig sällskap. Och till slut kom det några skådespelare, först de mindre kända. Därefter promenerade Annika och Uggla förbi. Även Johan Wahlström kom traskande efter en stund.
- Jag ger mig inte så lätt, sa jag leende.
Han såg inte ut att fatta något på ett par sekunder.
- Jahaa, ja just det. Vad tankspridd jag är.
Han började även berätta om folk i revyprogrammet innan han skrev autografen.
Samtidigt kom Per Andersson gåendes. Han haffade jag.- Hej igen!
- Ööh. Eeh? Han tittar lurigt och tänker för fullt. Här var lite dåligt ljus.
- Du känner inte igen mig. Vi träffades förra sommaren i Göteborg. Vi pratade om byxor och "My name is Earl"
- Ja just det!!! Hej! Hur är det?!
Ja, sen fastnade vi i samtal om helt insane saker. Typ Magnus Uggla i en järvdräkt. Jag märkte inte ens när Johan Wahlström stack in revyprogrammet under armen på mig när han skrivit klart sin autograf.
Vi kom även fram till att båda skulle vara i Göteborg på onsdagen och torsdagen följande vecka.
- Då ses vi där, sa jag.
- Javisst. När jag är i Göteborg, då är jag i heela Göteborg. Samtidigt!
Sen babblade vi på en stund till och innan vi gick åt olika håll sa vi att:
- På onsdag!
Det blev onsdag.
Jag, mamma, Carina och Amanda satte oss i vår lilla volvo på väg mot Göteborg och deras kära kulturkalas. Väl framme i storstan hittade vi bara enkelriktade vägar. Åt fel håll. Vi kom iallafall rätt till slut och bodde på värsta fancyhotellet med fiskteve och hela köret. Amanda och jag hittade våra egna speciella sätt att roa oss på. Sitta upp och ner, fastna i svängdörrar och lite sådär. Dagen spenderades sen mestadels i affärer. Amanda och jag hittade värsta mysiga restaurangen med jättegod lasagne dessutom. Vi bestämde även att vi båda skulle klä oss så nördigt som möjligt följande dag, och började hålla ögonen öppna för galna plagg. Jag hittade en orange tröja åt henne. Hehe, perfect.
På kvällen gick vi till en restaurang, Jensens böfhouse eller något i den stilen. Jättegod mat.
Vi hade däremot inte lång tid på oss tills humorkvällen med en massa standup-personer skulle börja i ett tält längs avenyn. Vi hann i tid. Dock var det så fullt att man inte ens kunde tränga sig fram till staketet runt tältet. Ja, man hörde vad dom sa. Såg man? Nej. Där var bland andra Magnus Betnér, Robin Paulsson, Stefan Odelberg, Per Andersson och Björn Gustavsson.
Eftersom det var onsdag tänkte jag leta upp herr Andersson efteråt för att säg hej och goddag. Men han var mig inte lätt att hitta. Fast jag fann honom vid scenen där han stod och snackade med några tjejer. Jag gick och satte mig på scenen. När han såg mig vinkade han med en skiva han höll i handen. När tjejerna tagit några bilder och gått kom han och satte sig bredvid mig och sa med värsta jätteleendet:
- Du är här! och kramade mig.
Som alltid handlade våra samtal inte om något normalt. Därför är våra samtalsämnen denna gången cencurerade.
Av ren rutin fick jag min tredje autograf och ännu en kram där det till och med knakade i min nacke. Jag är säker på att han också hörde det, haha.
Sen hade han ganska bråttom men vi kom fram till vissa saker och kramades ännu mer.
Andra dagen i Göteborg bestod mest av affärer. Vi åkte till Haga. Mysigt ställe. Resan fortsatte mot.. Ingen aning. Ett ställe där det tydligen skulle ligga ett båtskrälle som mamma uttryckte det. Det tyckte Amanda och jag lät så fruktansvärt intressant att vi tog första bästa spårvagn tillbaka till centrala Gattabaaarrrrg. Vi letade Ben & Jerrys glass istället nere vid hamnen i slutet av avenyn. Hittade vi någon? Ja. Hade dom rån? Nej. Det gick jag inte med på, så jag tog Amanda under armen och gick ner till restaurangen närmre vattnet. På vägen mötte vi en kille från amnesty som försökte locka oss att gå med. Det hade jag inte råd med, så jag styrde in samtalet på en massa annat istället. Han blev helt bortkommen. Han gissade dessutom på att min ålder var någonstans mellan 16-17. Förolämpning. Jag kan i och för sig förstå hur han tänkte, med tanke på våra töntkläder vi hade på oss. Vi fick våra rån i hamnen iallafall och traskade förbi amnesty igen. Han fattade ingenting. Väl borta på B&J fick han i kassan syn på oss med våra tomma rån och skrattade så han tappa andan. Vi fick vår glass och traskade ännu en gång förbi amnesty där vi stod och frestade honom omedvetande med vår glass en stund. Vi traskade sen bort till hotell- och restaurangfartyget med alla flaggor vid läppstiftet och gick upp så man fick lite utsikt. Där hittade Amanda en norsk krona som hon kastade i vattnet för tur. Därefter gick vi ner igen och bort till en gräsmatta bredvid B&J. Sen fick jag en idé. Vi gick till ett second hand-tält och köpte vars ett armband för runt 20 kronor. Därefter styrde våra steg mot ett tält på andra sidan gräset. En bytik. Vi lämnade in våra armband och fick sen välja vad vi ville i tältet. Amanda hittade ingenting, så jag fick hennes bricka och valde två koftor/tröjor, värda mycket mer än armbanden. Sen målade vi brickor mitt på gräsmattan bland en massa andra kreativa ungdomar.Sen fick vi nog och gick till affärerna istället. Några timmar senare var Liseberg vårt nästa mål, där jag och Amanda åkte balder. Seriöst, balder har aldrig varit så äcklig som denna gången. Hon hade definitivt rätt om att det var värst att sitta längst bak. Bilden dom tog i sista backen var dessutom fullständigt skrattretande. Som kungen och drottningen när jag, Frida och Louise cyklade till och från högstadiet ungefär.
Sen åkte vi lisebergsbanan och hon körde radiobilarna på slutet. Sen letade vi upp en kinarestaurang i närheten av avenyn. Jättegod mat. Efteråt gick jag och Amanda till bilen längs avenyn. Det var ganska livat och jag träffade minsann självaste Måns Norén på vägen. Oväntat.
Resan tog iallafall slut där och vi var tillbaka i vår enkla stad någon gång mellan ett och två på natten.
Nu kan jag omöjligt ha glömt något. Och har jag det så skriver jag om det en annan gång.
Grattis alla ni som klarat er genom hela inlägget.
Adjö och på återseende mitt herrskap