Barn

Det här med barn har varit väldigt mycket på tapeten nu ett tag när man snackat med folk. Inte att någon undrat när det själv är dags utan snarare att väldigt många omkring en blivit föräldrar eller att man fått frågan ifall man själv är intresserad av att skaffa familj i framtiden. 
 
Jag hörde nyligen att blondinbella ville sterilisera sig när hon var sjutton men idag är tvåbarnsmamma och fullständigt hemma i rollen. Åsikter kan ändras. Och jag skrev själv om min syn på saken för några år sen men vill nu som 25-åring dela med mig av hur jag ser på det idag.
 
Det började med den tyska pojkvännen för sex år sen som var tvärsäker på sin oönskan att bli pappa, vilket fick mig att ifrågasätta min dröm att bli trebarnsmamma. Vad var det egentligen med familjelivet som lockade? Jag har sen dess vägt för- och nackdelar mot varandra. Och sanningen är att jag endast kan hitta en positiv sak per hundra argument. Jag gillar att hålla i bebisar och störs inte av barn i min närhet. Jag gillar deras öppna sätt, deras ärlighet, deras energi och det faktum att dom är så vansinnigt snabblärda, även gällande väldigt subtila saker. Men jag är inte ett dugg intresserad av resten. Jag går inte ihop med barn, blir bara otålig. Jag är dåligt på att kompromissa, har inget tålamod, vill inte göra understimulerande saker, vill flytta runt, kunna sova när jag vill. Vill inte anpassa mig, vill inte göra samma sak om och om igen. Behöver mycket egentid och känner ingen som helst längtan efter barn. 
 
Det är dessutom en fråga om trygghet. Jag vill inte att barn ska växa upp i en såhär tuff miljö med teknikens alla nackdelar. Jag vill inte att barn därigenom ska behöva växa upp alldeles för tidigt då de får tillgång till internet från låga åldrar. Jag vill inte att barn ska delas in i flickigt och pojkigt omringat av ett samhälle som inte verkar förstått basic psykologi utan står handfallna när deras uppmuntranden på olika plan eskalerar i högre ålder. Om jag får ett barn med lika udda attribut som mina, hur ska jag kunna vara tillräcklig när resten av samhället kommer vilja göra om henne eller honom? Den respekt och lättsamhet som fanns förr har snarare bytts ut mot hårda krav och en skitknepig uppväxtmiljö som inte är anpassad efter barns behov. 
 
Däremot har jag hittat ett mellanläge. Jag är gärna stödfamilj åt någon kring åtta år och uppåt. Gärna någon lika konstig som jag. Så man kan stötta och peppa och vara en trygg plats där hen blir förstådd. Det är ju inte som att världen behöver fler barn ändå, men det kanske finns en hel drös där ute idag med behovet eller en längtan att få en safe zone.

Kommentera här: