Borta bra men hemma bäst
Saker väldigt annorlunda i USA jämfört med hemma i Sverige:
Eftersom det mesta är privatägt här finns det en miljard olika val inom de mest simpla områden. Det är en djungel att hitta rätt, allt kostar mycket och det finns aldrig några enkla vägar att lösa vardagliga problem. Att deklarera innebär att själv räkna ut på öret hur mycket man tjänat och det finns inte ett rätt formulär. Gör man något fel är man fracked. Tar man sen för lång tid på sig att hämta ut sina pengar går de till regeringen.
Har man lånat böcker eller filmer för länge och står i skuld till biblioteket kan man betala med konservburkar som går till hemlösa vid större högtider.
Man får inte ob-tillägg här och de flesta enkla jobb har minimumlön. Så ett gigantiskt casinoföretag som tjänar gigantiska summor varje år betalar cirka sextio spänn i timmen för dealers som jobbar helgnatt. Schysst!
Sjukhus och läkare sätter överpriser på de minsta saker. Tvåtusen spänn för dropp i armen någon?
Poliser är sjukt sneaky här borta och står och väntar på bilister som kör för fort överallt. Konstant ser man blåröda lampor och någon stackare vid vägkanten som måste betala några tusenlappar för ibland bara fem miles över fartgränsen. Kör man onykter blir man skyldig regeringen tiotusentals kronor, måste göra samhällstjänst och gå på möten där anhöriga berättar om hur de förlorade någon i en rattfylleolycka.
Längtade efter att resa när jag gick på gymnasiet och ville bara bort, nu sju år senare har jag insett att det bästa landet jag nånsin varit i är Sverige.
