Väntan är förjävlig

Hela min själ skakar och jag har gråtit så mycket idag. I fredags morgon när vi åkte till Göteborg hittade Micko, alltså min hund, choklad på golvet som han åt upp med folie och allt. En halv chokladkaka mörk 70% och han var enligt hundvakten mormor aggressiv, kräktes, ville vara ensam, skakade osv. Igår morse fick vi reda på detta och åkte hem så snabbt vi kunde. Han mådde bättre, var piggare även om han var stillsam, hade ätit och druckit men kräkt mycket under hela dagen. Nu i morse väckte pappa mig av att han skulle till veterinären och jag följde med. I Kristianstad sa dom att prognosen såg mycket dålig ut nu när giftet redan var ute i kroppen och hjärtat slog oregelbundet. De tog blodprover och gav honom dropp och jag grät och pratade bebisspråk med min lilla älsklingstuss. Vi fick sen åka vidare till djursjukhuset i Hässleholm där det kollades lite och vi fick lämna av honom för behandling. Hjärtmedicin och dropp tills imorgon men vi skulle höra ifrån dom ikväll eller imorgon bitti för vilket skick han var i. Jag grät hela vägen hem men han nu försökt blockera ut så mycket som möjligt. I Hässleholm sa dom att eftersom han mådde så bra nu efter tre dygn borde han kunna bli återställd, men vi vet inte förrän imorgon. Jag kan inte tänka mig ett liv utan denna gnälliga, skälliga, fega och söta, underbara och mysiga Micko som trasslar in sig i utemöbler med kopplet och hoppar från flytbryggan på torpet. Han kommer ta med en del av min själ ifall han inte klarar sig men jag är inte redo för det alternativet. Min lilla gris är bara 11 och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Väntan är förjävlig.
 
 

Kommentera här: