Crossroads
Mitt liv känns helt sjukt just nu. Jag har försökt göra upp planer för det här året sen jag kom till Oslo i augusti men med erfarenheten att vara mig så vet jag att allt ändras precis hela tiden. Jag har inte hittat något som verkligen känns som ett hem. Oslo är det närmsta jag kommit men det är så uppenbart att det bara är tillfälligt. Jag har varit ledig fem dagar den här veckan och jag har älskat det eftersom jag vet att tiden snart tar slut här. Jag ser ljuset, och trots att jag umgås med folk jag alltid har skitkul med, trots att jag älskar staden så vill jag längst inne bara vidare.
Jag är inte orolig, jag är inte stressad, jag är inte panikslagen. Det är den bästa gåvan mitt sporadiska liv har gett mig. Ibland säger mitt omedvetna ifrån, men mitt klartänkande sinne är alltid lugnt och vet att saker löser sig. Ibland tänker jag på diskussionen om hur vi människor har alldeles för många möjligheter idag. Det är både problemet och lösningen. De som vet vad de vill lever därefter medan sökarna drar åt femtio olika håll samtidigt. Jag vill hinna med allt. Se allt. Uppleva allt. Möta fler människor. Leva fullt ut. Känna att jag inte hade saker kvar på min bucket list när jag dör.
Står vid ett välskäl där jag hädanefter kommer börja anpassa samhället efter mig, inte tvärt om. Jag inser att när mina sparpengar tar slut och jag kommer behöva jobba så har jag inget annat val än att starta eget. Det är därför jag måste försöka få pengarna att räcka så länge som möjligt utan att jag väljer bort eller gör saker halvdana.
Just nu ser jag allt väldigt klart. Jag är faktiskt riktigt riktigt glad för att inte tala om förväntansfull. Idag börjar sista veckan av jobb och jag kan i princip ta på målsnöret. Sen följer ett år av så fantastiskt berikande saker, hoppas jag.
Jag kommer tänka igenom alternativen riktigt noga innan jag bestämmer mig, och planeringen sägs vara halva nöjet. Livet är underbart.
