Våga eller följa
Jag förundras över vissa psykologiska fenomen. När vi har helt normala tankar men inte funderar på resultatet eller innebörden av dessa. Vi vet att alla människor har olika smak, att en köper vintagegrejer på loppisar, en annan mjukiskläder på gekås och en tredje klänningar på Filippa K. Somliga gillar mocha-latte, andra färskpressad äppeljuice och en tredje hatar bägge men älskar vin. Ni förstår vad jag försöker säga. Det är sällan vi träffar någon och tänkar att exakt den stilen vill jag ha, precis så fungerar jag också och allt hen tycker kan jag skriva under på. Vissa vill ha ketchup på ris och andra har inget emot att bära läder. Vi vet det här. Vi vet hur olika vi alla är, men ändå har vi ofta svårt för att se våra egna preferenser som något annat än facit. Vi ser våra egna liv som de rätta valen att applicera på alla omkring oss. Om jag avskyr U2 läxar jag upp den som gick på deras konsert och tycker jag det är otroligt töntigt med rollspel delar jag ut en känga till den som klädde ut sig på medeltidsveckan i Visby. Trots att vi vet hur störigt det är när någon försöker lära om vad en själv gillar.
Det är detta beteendet som sen kräver självhjälpsböcker med mantrat "våga vara dig själv". För vi formaterar varandra. Och vi är flockdjur. Alla hatar Bieber men ingen vet riktigt varför. Och vissa måste slå sig loss och stå för att de faktiskt har honom på spotify. Och inom de närmsta umgängeskretsar vågar vi ibland medge att vi har Aqua och Peter Jöback som guity pleasurs, något vi skulle straffas hårt för ifall alla visste. Utan en tanke på att vem som helst hade kunnat skickas ut i kylan baserat på något icke socialt accepterat vi alla bär på. Och vi andas ut och känner tacksamhet över att vi går säkra samtidigt som vi fryser ut de som ansågs utstickande. För att vi bryr oss så vansinnigt mycket. Och för att bestraffningarna kan vara så brutala. Men trots att nästan alla går med samma tankar och känslor raseras sällan muren av förväntningar så det skapas fritt spelrum att bara vara.
Trots att vi sen blir äldre är det bara frågeställningarna som skiftar. Vad ska folk säg ifall jag startar eget, ifall jag klipper kort, ifall jag har en ghost-tröja, ifall folk får reda på att jag inte vill ha barn, om jag helt byter jobb eller om jag står upp för något jag faktiskt tycker. Kommer jag bli utskrattad eller ifrågasatt? Kommer folk prata bakom min rygg? Kommer folk respektera mig mindre eller se mig annorlunda? Tankar och frågor vi tvingar ställa oss själva på grund av att normerna är för smala och enkelriktade. Så vi brottas mellan att våga och att nöja de som vägrar acceptera. Trots att den enkla vägen alltid kommer innebära att dedikera sitt liv åt människor man inte passar ihop med och som aldrig skulle uppskatta ens rätta jag.
