Utanför trygghetszonen

Det är flera personer som sagt till mig att jag inte tänker utanför boxen eftersom jag inte har någon. Så då kan jag passa på att berätta hur det är att sväva runt ute i det fria och begränsningslösa. För då och då stannar jag upp och inser hur få människor som egentligen gör normbrytande saker, och ställer mig frågan varför.
 
Om man inser hur berikande det är och hur små saker faktiskt kan bli betydligt större för någon annan så hade man nog försökt krypa ur den där svenska våtdräkten kallad egoistisk personlig intergritet lite oftare. Att ta sig lite tid åt en utsatt människa betyder inte alltid att man skapar ett band som leder till trevliga middagsbjudningar och fortsatt umgänge, men att bli sedd borde vara en mänsklig rättighet. Att bli berörd om det så bara är en kram eller en klapp på axeln gör mer för det psykiska välmåendet än vad vi kanske själva tror. Ett leende ödslar inte ens tid.
 
Vissa människor har kanske satts åt sidan på grund av personliga problem. Dom är kanske handikappade, flyktingar eller har mentala problem. Dom är kanske desperata att komma undan bitande kyla och ensamhet. En del har kanske inte ätit på flera dagar. Dom har kanske inte alltid den sociala kapaciteten att möta en på samma nivå, men det är heller inte vad det handlar om. Bristen av gemenskap oss människor emellan bryter ner oss generation för generation. När vi slutar bry oss om de vi dagligen möter och ser lida ger det mig varningssignaler om att något inom oss själva måste ändras.
 
Det går inte alltid att skänka pengar eller stanna upp, men om alla gjorde det ibland skulle vi ändå täcka ett brett område av osynliga människor.
 
Det finns tusentals små sätt att rätta till synen på de som samhället vände ryggen. Köp en bulle och dricka till någon som sitter på gatan. Ta med en filt och sätt dig bredvid och prata, skapa ett band och gör det till en kompis du stannar till hos och pratar med när du är i närheten. Fråga om personen behöver något, kanske en bättre sovsäck. Fråga om personen vill vara med när man är i parken och spelar kubb. Har du ett utrymme som står tomt? Sista veckan i Oslo innan sommaren tog jag med en tysk hemlös att bo sista veckan i den dåvarande lägenheten. Jag hade bäddat rent och låtit maten stå kvar. Det enda jag bad av honom var att han städade rummet efteråt, vilket han gjorde. Eller ta med en person och handla. I Göteborg slog jag och min dåvarande roomie ihop tusen kronor till en rumänsk tjej som bodde med sina två barn i en kall bil i november. Det räckte till mat, medicin och loppiskläder. 
 
Lyssna på deras historier, dom har ofta en öppen syn och ser saker väldigt klart. Tacksamheten när någon tar tid att lyssna är alltid värt det. Du må kanske gå utanför din trygghetszon ett par gånger, men sen slår det dig tusen gånger om att det är människor liksom vilka som helst som bara haft en eller två för hårda smällar i livet utan något att luta sig mot.
 
 

Kommentera här: