I mina ögon

Ibland när folk kallar mig lat och odiciplinerad, när folk kommer med kommentarer som att jag inte ska ge upp så lätt och att jag saknar karaktär så inser inte folk vilken inre resa det har varit för mig under varje enskilt tillfälle. Vilka kamper jag stridit och hur mycket jag själv redan skuldbelagt mig för min oförmåga att bli accepterad i grupper jag själv inte valt att tillhöra. Hur många gånger jag undrat varför jag inte klarar att stanna på monotona ställen utan omedelbar ångest och tappad livsmotivation - en fort uppkommen känsla så stark och övergripande att den flera gånger lett ner i kall apatisk dvala då jag försökt kämpa förbi paniken och de blinkande varningslamporna istället för att lyssna på vad jag själv faktiskt känner. 
 
Folk som efter att ha tagit del av enskilda tillfällen (lite för ofta) försöker tillrättavisa mitt sätt att leva och agera har aldrig mött kaoset, paniken och den obehagligt snabba nedgången mot uppgivenheten. Dom har aldrig behövt vänja sig vid att sitta på jobbtoalettens golv med en nedgråten servett i handen eller hjälplöst legat och gråtit inför varje jobbpass. Dom har aldrig upplevt den rastlöshet som till slut gör ont i kroppen eller den explosiva stressen av för mycket understimulans. Nej dom har sett ett av mina sporadiska och impulsiva ageranden men har inte mött stormen som ledde till beslutet, dom har bara sett någon som gett upp.
 
Sen studenten för fem år sen har jag bott i Würzburg, Tranås, Berlin, Flachau och Oslo. Jag har jobbat som sjukvårds-, morse-, och exercisinstruktör för ungdomar i Stockholm och Göteborg där det till stor del var hela dagar utan någon egentlig ledighet. Jag har jobbat i skidlift, i matbutik och i bargarderob, som försäljare, reseledare, undersköterska, tidningsbärare, bartender, parkeringsvakt och diskare. Har jobbat som au pair, arbetat på ett tiotal festivaler både genom ett reseföretag och genom festivalerna själva, marknadsfört spelföretag, jobbat i affär, som förskolefröken, och som volontär på ett katt- och hundhem i Thailand.
 
Efter jag fyllde sexton spenderade jag i princip alla lov, flertalet helger och vissa vardagar åt försvarets ungdomsverksamhet. Jag gick ett tjugotal utbildningar i arméns, flygvapnets och marinens olika frivilligorganisationer. Jag var på övningar, deltog i kurser i bland annat sjukvård, morse, radio, ledarskap, rökdykning och överlevnad, deltog i internationella tävlingar, medverkade som volontär och informatör, och höll dessutom på med skytte vid sidan av. 
 
Under de senaste fyra åren har jag även tågluffat i Italien, cyklat från Swinoujscie till Lübeck, besökt New York och Ao Nang, gjort fyra europaresor genom Finland, Danmark, Polen, Estland, Lettland, England, Irland, Belgien, Frankrike, Luxemburg, Schweiz, Slovenien, Tjeckien, Ungern, Slovakien, Holland och Spanien. 
 
Har även hunnit slänga in ett år på en polisförberedande folkhögskoleutbildning, gått två utbildningar för att komma med i hemvärnet, skrivit och publicerat en tidning om svenska samhällsproblem och icke-politiska lösningar på dessa, och har aktivt försökt hjälpa hemlösa människor och katter.
 
Att mycket lidande, ohälsa, mobbning och utfrysning pågått under den här tiden känns idag ganska irrelevant att älta. Mobbningen och utfrysningen får stå för dom som betett sig illa. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och känna att jag är stolt och nöjd över vad jag gjort, att jag inte vikt av från att vara mig själv utan alltid stått fast vid vad jag tror på trots andra människors eventuella ogillande. Jag vill kunna vara stolt över att jag aldrig gav upp efter smällarna som blev hårdare och hårdare. Tidigare skulle jag kunnat hitta felen, tänkt på allt det negativa i mina erfarenheter, men att se det så här rakt upp och ner och veta hur mycket jag har kämpat, utstått och klarat av, det är för mig allt utom att ha gett upp.
 
 











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se