JennyHeltEnkelt

Samhällets smalhetsnorm är så stark att väldigt få kan värja sig. De tjocka skäms och de smala bibehåller vikten. Innebörden av normalviktig skiljer sig väldigt mycket idag från när jag var liten, då var det inte tal om bantning, och definitivt inte i samma mening som ordet "mamma". Föräldrar var säkra, trygga och mogna vuxna. Idag har vi fastnat i ett ältande hjul med rädslor om vad andra ska tycka om oss. Är vi smala nog? Är vi snygga nog? Är vi rika nog?

 

Är vi lyckligare? Svar nej. Så vad får vi ut av idealen? Det är inte vi som får ut något, det är företagen, men dom marknadsför det så vi tror vi mår bättre. Och förtagen hade inte gått med lika stor vinst om vi kvinnor haft bättre självkänsla så det är inget som uppmuntras. Man ska vara självkritisk, känna sig fel men inte så fel att felen inte går att rätta till. Man ska känna sig inspirerad till förändring och sukta efter omgivningens bekräftelse. Vi bestraffar varandra. Slutshaming och fatshaming och fan och hans moster. Man ska inte unna andra någonting, det lider våra egna sköra självkänslor av. Världen är uppbyggd av ett fult maktspel byggt på girighet och egoism. Våra skönhetsideal är ett medel för att nå rikedom, ett spel uppbyggd på psykologi där vi människor tror vi vet vad vi får. 

 

Låt oss säga att vi har bantat, vi har svultit oss, vi har tränat och förbränt. Vi har nått målvikten. Vad har vi då åstadkommit? Vart går resan därefter? Vi blir besatta. Vi kan inte gå ut utan smink, vi gör oss sexiga inför utekvällarna, vi räknar kalorier, vi undviker det som smakar gott, vi bränner ut oss med alla måsten - med andra ord: vi byter ut mänskliga njutningar av frihet och upplevelser mot krav, press och ouppnåelig längtan, och vart står vi i slutändan? Vem tackar oss? Vad är belöningen? Vad gör mödan värd?

 

Är det komplimangerna? Är det blickarna? Är det de uppmuntrande blickarna? Är det glädjen över att slippa känna sig uttittad, att slippa antaganden om hur andra ser och äcklas över en?

 

Vad bottnar det i? Det är ett resultat av anti-feminism och ha-galen kapitalism som står mot det egna psyket. Ideal är människans uppfinning för att tjäna pengar på bekostnad av ditt psykiska välmående. Lösningen är att vända självkänslan. Det kan kännas svårt men är fullt möjligt. Ifall kvinnor skulle välja den vägen hade de kunnat vinna tillbaka valfriheten, glädjen, lugnet, friden och stabiliteten. De hade kunnat stå på egna ben utan att ta åt sig, de hade kunnat vara snälla mot sig själva och varandra. De hade kunnat spara pengar och leva ett liv utefter sina egna viljor och styrkor, och framför allt hade det börjat leda en stark ifrågasättning mot varför självsvält och fatshaming är mer eftersträvat och accepterat än självuppskattning och positivt mångfald.