Separationsångest och systerlig glädje
Jag och Oslo börjar bestämt få lite separationsångest. Det här är första stället jag verkligen känt mig hemma, och snart har det gått fem månader och man ska lämna lägenheten och ge sig av. Trots att jag älskar staden tvivlar jag starkt på att jag kommer komma tillbaka. Det är inte mycket mer här att göra. Människorna är underbara men jag har sett det mesta i stora drag. Jag tror att ifall jag vänder tillbaka efter sommaren kommer det vara med uppbyggda förväntningar om att allt kommer fortsätta som det var innan, bara det att man kommer börja om på nytt och säkert bli besviken. Då är det lika bra att göra något annat. Dessutom är det bara tre månader i höst jag har oplanerade, så det känns lite onödigt att stressa hit under så kort period.
Min sista tid här blir minst fyra dagars jobb i mataffären, två på äldreboendet, min bror på besök i tre dagar, kanske tre lediga dagar att bara njuta och sen hem mot Sverige i ungefär tio dagar.
Den här dagen började väldigt bra. Jag var inne och läste Tyra Sjöstedts blogg, och hon har gett sig på ämnet feminism. Dock gör hon det dåligt påläst och med massa fördomar, men hennes läsare är i nio av tio fall insatta feminister som kan rätta och hålla igång en givande diskussion. Att hennes blogg inte blev en mötesplats för kringsurrande fördomar om manshat och extremfeminism, utan istället konstruktiv och lärande gör mig så oerhört glad. Feminismen börjar ta sin rätta form och gör fina avtryck här och där för världen att långsamt anpassa sig till.
Nu ska jag gå till jobbet.
På återseende mitt herrskap!
