Hur starkt påverkar stereotyperna

Jag kan verkligen sakna att vara barn. Eller sakna den frihet som generationen jag växte upp i hade. Jag kan inte minnas att man matades med hur söt och fin man var, jag har aldrig blivit ombedd att ta det lugnare eller vara tjejigare. Vi kläddes inte i rosa. Vi kläddes i alla färger med tryck och slittåliga och sköna material. Vi blev aldrig särbehandlade efter kön eller sedda som sämre än killarna. Vi hånade inte de som stack ut. Vi fick vara precis vilka vi ville utan att det var något konstigt med det. 
 
Något av det finaste med den tiden, nu när jag ser tillbaka på det, är det faktum att det fanns pojkband som sjöng om kärlek och känslor utan att bli kallade öknamn. Det var inte konstigt att man trånade efter omtänksamma kärleksfulla genuina killar istället för oempatiska rappare som skulle "tap that hoe" och "do that bitch". Killarna i skolan var helt med på noterna, varför skulle kärlek och känslor vara något konstigt?
 
Sen gick åren och de yngre generationerna drillades hårdare och hårdare in i mallen om hur man ska vara som tjej respektive kille. Man delade upp i det starkare och det svagare könet. Patriarkatet tog över igen. Tjejerna tvingades bli medvetna om sitt utseende och killarna skulle bli tuffare och trycka ner sina känslor. Barndomens dörrar stod inte längre vidöppna, det slutade med vars en svängdörr i olika riktningar beroende på om du hade snopp eller snippa. Pojkbanden dog ut och ersattes med "LMFAO" och diverse kvinnohatande artister. 
 
En del verkar tro att skillnaderna mellan könen är biologiska. Jag växte upp i ett samhälle som bevisade motsatsen. Om det så bara var min lilla lågstadieskola i Kristianstad som kunde dra den slutsatsen så är det ett faktum att de stereotypa könsrollerna stjälper oss mer än det hjälper. Om man ser konsekvenserna för barnen själva, om man ser konsekvenserna för alla runt omkring, och framförallt om man ser konsekvenserna för samhället när dessa barn sedan vuxit upp.
 
Jag är övertygad om att ifall mina första tolv år i skolan präglades av samma stereotyper, krav och ideal som barnen tampas med idag så hade jag brottats med en fruktansvärd utseendeångest, sett min roll som kvinna mer i bakgrunden, trott på mig själv och min förmåga i icke befintliga mått, fått en skevare bild av min kropp och vem den tillhör, jag hade kanske ursäktat sexualbrott som något "inte så farligt" och vant mig vid killar som känslokalla, framfusiga egoister. 
 
Den sidan av verkligheten fick jag möta långt senare, och det är tack vare min förskoning som barn som jag kan se hur de olika uppfostringssätten påverkar barnen i en trygg vs. destruktiv riktning. Att synliggöra de olika resultaten kommer förhoppningsvis i slutändan kunna vända tillbaka den välmenande uppfostran till att skapa människor, inte kön.
 
 
 

Kommentera här: