Full ilska full kärlek

Eftersom jag har ett tillkallningskontrakt kan jag säg ja till hur många eller få arbetspass jag vill, innebärande att jag tog långhelg och liftade till Göteborg för att hälsa på min bror. Vi lagade "schnitzel" med potatismos, kollade på back to the future, promenerade, gick på julmarknad i Haga, fikade, träffade två släktningar vi inte sett på flera år och bara allmänt umgicks. Hann även slänga in ett besök på festivalbussfolkinflyttningsfest innehållande skog, piggelin och gaskammare, plus ravefest där jag tyckte det lät som en bättre idé att gå en halvmil i natten lyssnandes på die Antwoord. So I did. 
 
Idag, eller ja igår, drack jag chailatte för första gången och undrade varför jag inte gjort det förr. Sen började äventyret (utmaningen) att ta mig tillbaka till Oslo. Tog bussen till en mack norr i stan längs E6an, brukar inte vara några problem, men det här var värre än att hitta lift från Stockholm. Frågade lastbilschaffisar, norrmänn, svenskar, alla, på tre olika mackar. Folk hittade på uppenbara lögner för att inte ta med mig. Två personer låtsades som att jag inte fanns när jag sa "ursäkta. Ursäkta. Ursäkta!!?" Som att jag var helt jävla osynlig. Och där och då insåg jag att.. jag hatar människor. Inte alla. Men över lag. Människor är egoister. Inskränkta, cyniska och ogenerösa. Snåla och själviska. Samma sak hände andra turen. "Ska du till Oslo?" "Ja" "Får man följa med?" *paus* "Nej".
 
Tänkte ett tag att jag drar tillbaka #decemberkärlek. Det är inte värt det. Det är inte ens något jag vill göra längre. Jag vill inte ge min tid, mina pengar och min entusiasm till människor när jag känner avsmak och avgrundshat mot en så stor del. Folk gör inte ett skit för att hjälpa andra människor. Folk är kopior av varandra. Fega och utan egen talan. Folk köper allt samhället säger till dom. Folk tror fortfarande att rikedom är svaret. Folk är så förbannat jävla osolidariska och hjärtlösa. Det är nog mycket gammal ilska som väller fram nu. Bakom fasaden att jag inte ska bli bitter. Jag ska bara torka av ännu ett lager självförakt människor byggt upp mig med. 
 
Sa till min rumskompis att jag borde väga upp med #decemberhat där jag äntligen får igen. Där karma tar itu med alla idioter som sprungit över mig. Det är först som tjugofyraåring jag har ett arbete där jag inte gråter innan och efter jobbet. Första gången jag har ett jobb där folk inte skrattat mig i ansiktet, fryst ut mig, skickat mig till chefen, lurat mig och undvikit mig. Första gången jag inte sitter på jobbets badrumsgolv med jämna mellanrum och gråter. Och jag har haft ett tjugotal jobb sen studenten. "Jag vet ingen som har så mycket otur som du" heter det. 
 
Jag har sjutton år av mobbning i bagaget. Jag har sex års avsaknad av trygghet. Jag har ett tiotal människor jag hatar från botten av mitt hjärta och jag aldrig tror jag kommer kunna förlåta. Det här är mönster som upprepas igen och igen och igen och igen och ändå ombeds jag att stänga ut det. Fokusera på annat. Inte lägga energi på det. Släpp det. Så jag fortsätter mitt naiva spår och fortsätter tro det bästa om mänskligheten, fram till man når piss och elände, återigen.
 
Många säger att jag är instabil och jag svarar att det finns anledningar till det. Jag tror inte det är sunt att lära sig sitt egenvärde från människor som hatar allt som har med en att göra. Jag tror inte det är sunt att möta så mycket direkt hat under så unga år av så många olika åldrar. Jag tror inte det är sunt att som tonåring inte ha ett skyddsnät där man känner sig trygg och omtyckt. Där man tidigt får bygga upp ett stark psyke som tillåter konstant stryk och alltid håller uppe gardet för att inte falla. Man har inte råd att falla för den enda som kan plocka upp en igen är en själv. Tar man en paus, behöver man vila och bara känna efter hur en mår brakar helvetet lös. Saker rivs upp. Självhatet som ligger så nära till hands tar ett grepp som man återigen måste mota bort. Så ja. Ensamhet och konstant oönskan samt en personlighet som fått en att känna sig konstig och malplacerad de senaste tolv åren gör en instabil. Jämfört med den stora massan.
 
Men för mig är allt självklart. För mig framstår världen som en plats utan känsla. Utan känslighet, utan originalitet, utan genuinitet, utan respekt, värme, lugn och tolerans. Det är kallt och det är ensamt. I mitt huvud är allt en 60-talsmusikal. Det är så mycket kärlek och så många drömmar. Om folk bara kunde sluta slå på en, bara för en kort stund.
 
Min #decemberkärlek kommer bli för den äkthet där mitt hjärta finns. Där man alltid får tillbaka. Där jag aldrig blir besviken. Där jag alltid lyser upp och inser hur världens bästa känsla ska kännas. Jag är rädd för att bli bitter, men om jag fortsätter på det naiva spåret är jag rädd att det en dag kommer ta stopp. Så för att själsligt få tillbaka något för det jag ger kommer hela #decemberkärlek gå åt djuren och naturen.
 
 
 
 
 
 
 











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se