Hoppfull

Det sköna med ifall jag skulle få en diagnos vore lättnaden i bekräftelsen. Det känns som att jag ofta förgäves förklarar och berättar min upplevelse och får tillbaka den där misstron. Den där subtila känslan av att man anses lat, dåligt diciplinerad, fel, konstig, svår, att det egentligen inte är så farligt, man försöker bara inte tillräckligt. "Alla människor upplever dom sakerna i sin vardag." 
 
Jag har inte gjort annat än försökt. Gjort saker jag inte velat, kämpat mig igenom saker tills jag vill spy av utmattning, jag har gråtit över att det är så svårt, att det inte funkar. Vad är det för fel på mig? Jag hade med glädje sluppit två djupa depressioner och fyra års konstant panikångest. Jag skulle gärna fokusera bara på studierna istället för det faktum att jag läser samma rad fyrtioåtta gånger utan att ha förstått ett skit. Jag skulle gärna ha sluppit ångesten av att gå till jobbet, jag hade gärna sluppit lärdomen om att både barn och vuxna mobbar ut den som inte förstår det sociala spelet. Jag missar inte tåget med vilje, jag sitter inte en hel dag med ett leende på läpparna när jag inte kan ta tag i något så simpelt som att skicka en jobbansökan eller skriva ett blogginlägg.
 
Jag hade gärna sluppit rastlösheten. Den som sätter mig i total obalans när jag är uttråkad. Den som får mig att säga upp mig på dagen när jag inser att jobbet kommer driva mig till vansinne nästa gång jag måste gå dit. Jag önskar att jag kunde ha bakgrundsljud utan att explodera. Ibland börjar jag gråta bland folk för att jag inte kan ta mig därifrån när de tuggar tuggummi med öppen mun. Det är inte normalt, men det är samtidigt helt okontrollerbart. Jag är snart tjugofyra år gammal, jag har förstått mina begränsningar. Jag kan vara lat och hoppa över disken någon dag, men det här är något reellt. Om jag inte gör något jag brinner för hamnar jag i en svacka, och det går fort. Det är inte ens så att jag ser till att göra saker jag trivs med, det är något oundvikligt. Jag vet hur en depression drar ner i svart kall apati, och det är inte vackert. Dit ska jag aldrig mer, och jag vet att det är en konsekvens av att blunda för mina verkliga behov. Att sätta egna regler och anpassa omvärlden efter mig, inte tvärt om.
 
Ifall jag går genom en utredning och får reda på att jag inte har ADHD kommer jag nog lägga mig som en boll i någon vecka och kippa efter luft. Jag behöver veta vad det är. Jag behöver få en förklaring. Men i nuläget är jag hoppfull.
 
 











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se