Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Jag kände att jag var tvungen att göra en sak.
 
De senaste månaderna har jag vid upprepade tillfällen påmints om mitt första jobb i vården. Jag har cyklat förbi äldreboendet, haft konstiga drömmar och gått förbi gamla kollegor. En känsla av bristande självrespekt växte fram och jag fick tvinga mig till att inte gå fram till en av dom för ett par veckor sen och berätta vad jag tycker om det dom gjorde. Efter det steg bara irritationen och jag fick en större och större lust att bara gå till min gamla arbetsplats och berätta hur deras bemötande påverkade mig som oerfaren nittonåring. Så igår fick jag alltså idén att istället skriva för att kunna släppa det, och lämnade idag en lapp till varje avdelning. Jag såg att en del av dom kom ihåg mig, och det var inte precis ett kärt återseende för någon av oss.
 
Men det här var något jag gjorde för mig själv och för alla andra som hamnat på arbetsplatser med utfrysning, mobbning, skitsnack, ohjälpsamhet, oärlighet och fegt osolidariskt spel.
 
Nån gammal bild från den tiden 2010











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se