Små steg framåt

Jag hade kunnat skriva om saker jag gjort den senaste tiden. Om 90-talsfesten i Huskvarna, om när jag var i Hamburg eller mina dagar här i stugan med Micko. Jag hade kunnat skriva om de böcker jag läst, om vad som hände när stormen drog förbi, om de människor jag träffat eller vilka låtar jag upptäckt. 
 
Men det finns ett ämne jag alltid hållit inne med, som jag inte kunnat skriva om och som jag inte ens velat skriva om. Det som påverkat mig mest hur jag blivit som person och hur jag ser på mig själv. Men jag har inte kunnat, jag har stått i mitten av något som påverkat mig till ett förvirrat tillstånd av ett förflutet och en framtid jag inte vetat hur jag ville ha. Jag tog beslutet i torsdags. Jag såg ingen annan väg. Jag kände att om jag någonsin ska skaffa en ihållande självrespekt krävs det att jag börjar leva efter mottot "vägra bli behandlad som du inte skulle behandla någon annan". Jag försökte hålla mig stark, känna mig bra som stod upp för mig själv och ta nästa steg till att bli vuxen och slippa ha den där känslan av att vara fruktansvärt skitdålig hela jävla tiden. Ett dygn höll den känslan i, fram tills att det där brevet jag postade kom fram och blev läst, och svarat på. Det brast, och jag vet inte vilken känsla som var starkast. Känslan av att jag aldrig fick den där relationen jag ville ha med mina föräldrar eller känslan av att det här var resultatet av nästan tio år med händelser jag inte kommer nämna, men som tog mig hårt. 
 
Att bryta med mina föräldrar var det sista jag ville göra, och det sista alternativet efter att jag provat allt, men efter ett par träffar hos en psykolog jag av en slump hamnade hos insåg jag hur dessa åren egentligen sett ut. "Du måste ha känt dig fruktansvärt ensam" sa hon lågmält efter jag berättat om mina tonår och framåt. Ensamheten, den jag alltid fruktat, den jag förknippar med att vara värdelös, den som tryckte panikångesten mot min bröstkorg i flera år, den som fått mig att glädjas åt och sörja vänskaper starkare än de flesta andra, den som tärde på mig när jag tvingades att lära känna mig själv i Tranås och Flachau. Det som har hänt lämnar jag mellan mig och psykologen. Jag känner inget hat, bara sorg. Jag lyssnar på den enda musiken som nånsin fått mig igenom svåra perioder, jag får plötsliga gråtattacker när jag är ute i skogen med Micko eller när jag lagar mat. Jag är inte beredd på att vara den enda tryggheten i mitt liv, jag avundas de familjära gemenskaper jag ser. 
 
Men jag kände tydligt att den var en gräns jag nått, för min egen skull. Varför sätter jag inte mitt eget mående först? Jag behöver hitta mitt egna spår, gå igenom terapin, vara där jag själv vill vara och därefter får jag ta ställning till vilken relation jag vill ha med dom. Just nu får jag ta det där det är. Sorgearbete, gråt, isolering och små steg framåt.
 
 











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se