Raksträckor och tacklingar
För något år sen läste jag ett inlägg om hur vi tjejer automatiskt flyttar oss för män som dundrar fram. De är vana vid att kunna köra på som ångvältar, och vi är vana vid att glida åt sidan. Jag tog nästan åt mig en utmaning att se om det här stämde men hittade inte direkt några tillfällen förrän jag var i London. Fullt med stiliga kostymherrar med portfölj och allmängiltiga ansiktsuttryck. Och stressen mina damer och herrar, det var som att de försovit sig varenda morgon och med stormsteg skulle pressa sig fram genom folkmassorna vid tunnelbanan. Ute på gatorna var det lugnare, men faktum kvarstod - dessa hade ingen avsikt att ta ett steg undan för andra människor.
Så jag bestämde mig för att se vad som hände ifall jag själv aldrig vek undan. Jag hittade min sida av trottoaren och gick endast runt tjejer, barnvagnar och handikappade. De flesta män fick ju samarbeta, men så många gånger vi drämde in i varandra. Deras vikt mot min fick mig flera gånger att tappa balansen. De bad inte om ursäkt, de stormade vidare. Och det var inte ens som att vi lätt nuddade vid varandras armar, utan vi krockade med vars en kroppshalva med en smäll.
Vid ett tillfälle då jag stod några meter från tunnelbanedörren, rakt i linje med raksträckan från tåget till rulltrappan kom en man utrusande då dörrarna öppnats. Han hade valet att antingen gå runt mig eller att gå rakt in i mig. Jag som inte hade en avsikt att flytta mig då jag inte stod i vägen för utgången blev amerikansk-fotbolls-knockad åt sidan då han valde att plöja närmaste vägen.
Där var även tillfället när jag med full packning stod vid ingången till tunnelbanan och sträckte fram armen för att nudda oysterkortet för entré då ett annat spån tacklade mig åt sidan för att själv komma in. "Yeah sure, go ahead" skrek jag sarkastiskt efter honom och hade även en spärr som släppte vid samma tillfälle. Tog. Ingen. Mer. Skit.
