Würzburg
Ibland funderar jag på vad en del gamla kändisar gjorde efter att deras karriär gick i stöpet då de efter en eller två hit-låtar på voxpop drog sig tillbaka eller slutade få skivkontrakt. När Martin, ni vet han som gjorde låten "yeah yeah wow wow", plötsligt dök upp på löpsedlarna tio år senare var det lite som att.. va, lever han fortfarande? Likadant med Lasse Anrell, Anna Book och Johannes Brost för att nämna några.
Det är lite som att människans hjärna fungerar på det sättet: det vi ser, det finns, och det som vi logiskt sett förstår fortfarande existerar blir ändå undangömt i vår verklighet när vi inte längre exponeras för det.
Så fungerar det också med tankegångarna gällande folk som står oss nära, och kontakten via internet till andra människor. Om jag skulle ha en gammal avlägsen kompis som försvann ur mitt liv för fem år sen, och som jag sen tog upp kontakten med via facebook vilken då skulle visa sig ha ett dåligt utbud med bilder och information om sitt liv skulle det förbli sanningen för mig även om jag skulle få de senaste åren återberättade i korta drag. Ja visst, du var säkert i Finland och lärde dig snickra för att sen dra vidare till Marocko där du jobbade som exotisk dansare i tre år, men i mitt huvud förblir det en tid där ingenting hände under vardagen mer än det du just berättat. Du hade säkert inget kul att göra på din fritid och det enda du gjorde förutom snickrandet samt dansandet var i mitt huvud bara att sitta ensam och stirra rakt in i väggen. Egentligen vet jag att det inte stämmer, men det går inte att leva sig in i en människas liv utan antingen historier eller övergripande bilder.
Likadant känns det för min upplevelse gentemot omvärlden gällande Würzburg. Jag bodde där ganska länge, i sju månader, men jag tror inte det är någon som tänker att jag var i den fantastiska Bayerska staden bestående av gamla broar, kyrkor, Juliuspromenade, tivolit några gånger om året, vinodlingarna längs sluttningarna som omringade staden, de konstiga vägbyggena, promenadvägen mellan den gamla kranen och sanderring, residenz, den långa parken som omslöt innerstaden, murarna, partybåten, bion längs vattnet, restaurangjobbet med sandstranden, fästningen, Frankenwarte där familjen bodde, stadsdelen med språkkursen i ett privathus, människorna Hannah, Kristina, Robert, Fanny, Basha, Silvia, Lisa, Vivi och alla de andra från så många olika länder.
Ni kommer inte att tänka på resorna till Nürnberg, Bamberg, Italien med Hannah, Frankfurt, Rock im Park, de gamla sydtyska krigsminnena, byggnaderna, tornen, julmarknaderna, de smala mysiga gatorna med kullerstenar, loppisarna med vykort från krigstiden, alla morgnar jag och minsta ungen gick längs shoppinggatan och åt vars en tysk kringla, rockklubben, muckburgarna, fototillfällena på den gamla bron under kvällstid, replokalen och spelningen på mc-klubben, sjukhusbesöken, filminspelningen, lekplatshärjandet, alla kvällar med tjejerna på ovanvåningen till den gamla skolan, festerna, uppdragen där jag och Hannah knöt fast våra ben i varandras och gick genom stan, ABBA-sjungandet i stan under sena kvällar, glassätande, tivolibesöket med vännerna och Robert med clownen som sprutade vatten på mig när jag försökte ta en bild, Roberts lägenhetsbyte genom parken, hoppandet på stora luftkuddar där det smällde så det ekade, sittandet i en igloo, skridskoåkandet utomhus med äldsta barnet, volontärjobbet under cykel- och inlineseventet i stan med Hannah, cykelutflykten med tjejerna, nattpromenaderna efter diverse fester på klubbar och hemma hos folk, första gången jag tog Roberts hand i snöfallet en tidig morgon när vi gick genom den snötäckta parken till Sanderring, de gamla universitetsbyggnaderna och folket från Roberts utbildning, när jag och Hannah satt och knöt vänskapsband vid vattnet i utkanten av stan, besöket i vinkällaren där jag träffade Vivi för första gången och så vidare i all oändlighet.
Jag önskar att jag tog fler bilder, men i brist på dessa drar jag till med några jag hittade efter ett långt sökande, kanske kan ge er en aning större inblick i den första och bästa tyska stad jag bott i.
Minnesmärken med namn på judar som bott i intilliggande byggnader innan de tvingats iväg till diverse läger.
Stadscentrum under nazismens styre.
Würzburg efter andra värlskrigets bombningar.
Med undantag för de tre sista bilderna måste jag säg att jag blir något nostalgisk av alla minnen och bilder. Förutom det konservativa och djupt kristendomliga levnads- och tankesättet i södra Tyskland är Bayern utan tvekan min favoritdelstat.