Snowboardfolket och jag

Hur var erat nyårsfirande förresten?
 
Jag hade som plan att dra in till Flachau, men de andra tänkte stanna kvar i sun house vilket då lät mer lockande. Men plötsligt försvann alla. Några gick och la sig, några drog och jobbade, en del åkte till en annan stad för ett par dagar och kvar var jag, Simon och Markus som satt nere i det stora samlingsrummet på bottenvåningen vid tolvslaget och tittade på fyrverkerier från Winklalm mitt emot (restaurang och ett hotell), och lyssnade på hög klassisk radiomusik som tydligen spelades varje nyår klockan tolv i Österrike.
 
Sedan igår har jag haft ett dåligt dygn där jag har varit riktigt låg. Har bara fallit tillbaka till att se ner på mig själv och velat vara isolerad. Har varit ledsen, uppgiven och känt mig ensam. De första veckorna var allt bra här, då var det av en bättre gemenskap och alla samlades i köket om eftermiddagarna och kvällarna.
 
Nu har folket bytts ut lite genom att fler kommit för att bo här. Det är ingen som är otrevlig, men de är inte lika välkomnande och släpper in en, och de jag lärde känna från början har försvunnit. Nu bor här ungefär fem snowboardfanatiker som antingen åker proffsigt eller är kända filmare, och det enda dom snackar om är förstås deras filmer, bra snowboardplatser, tävlingar och tricks. Jag fattar ingenting och dom bjuder inte in till att följa vad de snackar om. Några snackar mest franska, andra för snabb österrikiska och jag försöker titta och följa med men utan att någon av de andra söker ögonkontakt eller förklarar samtalen.
 
Jag trivs inte riktigt i det gänget, dom har en helt annan samhörighet i deras intresse, känner till begrepp och har en annan mentalitet mot varandra. Vart de andra plötsligt försvann är ett mysterium. En av dom drar sig till sitt rum och vill aldrig komma ut och umgås längre även om man kommer och knackar på hans dörr för att föreslå vad som helst, en annan har åkt hem och kommer tillbaka om en halv vecka, en tredje brukar jobba fram till runt åtta men har försvunnit igen efter att ha kommit till köket för att säg hej till oss som suttit där. Ungrarna är borta. De andra få österrikarna som brukade hänga här har jag inte sett på flera dagar, och snowboard-paret som bor här tillfälligt har jag bara sett till under fem sekunder idag, och gången innan dess var någon dag innan nyår.
 
En snowboard-snubbe kom till köket innan ikväll där jag satt ensam och undrade om det inte var långtråkigt. Jo, svarade jag. Han tog då med mig över till Winklalm tillsammans med de fransktalande kanadensarna och en tysk tjej. På ena hållet snackades det franska och på andra alldeles för snabb tyska om snowboardtävlingar. Jag lyckades komma in några varv om finländare och lederhosen, men sen fortsatte det i samma anda igen.
 
Jag blev mest trött och ledsen och gick tillbaka till sun house och bara grät över ensamhetskänslan innan jag bestämde mig för att skärpa till mig. Torkade tårarna och tvingade fram ett leende i spegeln och sa åt mig att tänka glada tankar istället. De flesta av snowboard-folket kommer dra om någon vecka igen och förhoppningsvis kommer mina "gamla" huspolare tillbaka.
 
Har några intressanta upptäckter att skriva om som kanske kan få mig på ett mer inspirerande humör imorgon.
Tills dess, godnatt!
 
Bild från en kväll i New York


Marit    •  

Härligt att du också ska låta bli socker! Hoppas att det går bättre för dig än för mig. Jag hetstryckte en halv sats kladdkaka igår och kunde inte sova på hela natten. Nej, hårdare tag. Lycka till med allt!
Kram










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se