JennyHeltEnkelt

Som jag har skrivit tidigare kryllar det av både smygsexister och dessa karlakarlar som är desto öppnare med sitt förnedrande uppförande på den här arbetsplatsen. De jag berättar händelserna för rycker på axlarna, skrattar lite och säger att jag får skylla mig själv. Det tas som lyxproblem för de som aldrig haft som vardag att bli objektifierade, förbisedda och tafsade på. Att regelbundet få komplimanger för sitt utseende och ständigt vara en trofé för pojkarna där det ska daltas är för många tjejer drömmen - uppskattning, bekräftelse och uppmärksamhet, vad mer kan man begära?

 

Jag har kommit längre än så. Jag vill inte höra vilka som är intresserade, vad killar sagt om mig och vad de tycker om min kropp. Sluta reducera mig, sluta få mig att känna mig utanför, sluta prata bakom min rygg, sluta fråga om mitt sexliv, sluta bjud in dig själv innanför mina bekvämlighetszoner och sluta uppför dig likt en trettonårig pojke som aldrig sett en tjej förut. Det är inget lyxproblem att på sin arbetsplats dagligen sexifieras till den grad att det är omöjligt att föra en normal konversation utan att ämnen som sex, fester, förhållanden eller ens kropp dyker upp. Det är inget lyxproblem att känna sig utanför, kränkt, hånad, förnedrad och idiotförklarad.

 

När jag däremot drar upp ämnet rasism, som för mig är lika aktuellt här, finns det mer förståelse. Jag har tidigare skrivit om alla de ungrare som arbetar här och vilken nära relation jag fått till dom i jämförelse med de flesta österrikare jag dagligen möter. Ungrarna kan inte lika bra tyska, men dom är roliga, har en bättre gemenskap, bryr sig om andra, och framför allt - de ser en som en kollega och vän, inte någon de sexuellt objektifierar för sitt eget nöjes skull.

 

Men många österrikare ser annorlunda på ungrarna än vad jag gör. Här är dom billig arbetskraft, folk att göra den skit man själv är för lat för att göra, och allt detta på ett väldigt osympatiskt och respektlöst sätt. De pratas inte med utan får bara ordrar och direktiv. Förstår dom inte så skriks det, och dom går alltid sist eller först, uteslutna ur gemenskapen.

 

Vid ett tillfälle fick en ungersk kille en bestämd tillsägelse om att ta undan de plastskyltar av djur som stod ute i snön, medan de andra satt inne i värmen. Han var lite osäker på arbetsuppgiften och stod därför kvar i de ungefär tre sekunder det tog innan "NU" fortsatte ut genom högtalarna.

 

Det här var sista uppgiften för dagen innan dom skulle åka ner med sista liften, och han kände sig därför stressad över situationen. Jag följde med och hjälpte till, vilket för mig var självklart, och vi skrattade åt den situation vi befann oss i där ingen av oss fattade den österrikiska dialekt som löd genom högtalaren då de andra gav order om vad det var tänkt att han skulle göra. När vi kom tillbaka satt de andra redan i liftarna och väntade.

 

Jag frågade honom varför han ensam fått uppgiften, och han berättade om sin jobbsituation: när de andra ville slippa kylan var det han som skickades ut, likadant skitsysslorna eller det som innebar att jobba ensam.

När han senare berättade händelsen om djuren för chefen flyttades en av killarna till en annan lift, och för det hatades nu den ungerska killen i sin arbetsgrupp.

 

Här i huset gör vi ingen skillnad på människor vare sig livsval, kön, utseende, ursprung eller ålder, och därför har jag också kunnat diskutera det här med några stycken. Rasismen mot de östeuropeiska grannarna är tydligen stor i Österrike, men jag ser samtidigt ingen vilja till förändring.

 

Jag visar öppet var jag står genom naturliga och positiva samtal med ungrarna då jag märker österrikarnas trista attityder, och trots att jag hälsar på alla visar jag samtidigt större intresse för ungrarna, vilket jag också har.

 

Om det händer igen tänker jag ifrågasätta deras val och agerande, men på ett smart sätt. Jag vägrar ställa mig neutral eller passiv till negativ särbehandling som är baserad utifrån vilket land man kommer ifrån.