Om slakterierna haft glasväggar skulle alla vara vegetarianer

Det finns så mycket skit här i världen att jag blir alldeles matt. För första gången i mitt liv fick jag en riktig känsla av hopplöshet. Inte något problem att rycka upp sig från, utan verkligen en inblick i saker jag önskat att jag aldrig behövt veta. Det räcker liksom inte med att vi tar varandras liv, hatar oss själva, tappar förmågan att känna empati, saknar respekt, föraktar homosexuella, kränker kvinnor, diskriminerar utlänningar och hellre ser att människor dör än att vi skippar pengafokuseringen. Vad jag trodde var en fucked up värld visade sig vara mer ohuman än så. Jag blev berörd långt inne, stirrade tomt med en tung känsla i kroppen under två dagar. Jag vet inte vad som till slut fick min magonda att släppa, kanske just att jag var tvungen att acceptera för att kunna gå vidare och leva ett normalt liv.
 
Jag tittade på Earthlings. Det var en övergripande film om alla sätt vi människor använder djur. Oönskade gatuhundar och katter som gasades ihjäl. Hönor som stampades ihjäl. Koshermördade kor i något liknande en snurrande container efter att ha skurits i halsen så blodet rann och djurets panik och smärta steg där de levande hängde upp och ner. Ulliga rävar som drevs galna i sina små burar och började gå i cirklar tills dagen kom då de levande flåddes från sitt pälsbeklädda skinn. Mjölkkor som levande släpades ur ladgården med hjälp av ett rep runt benen. Elefanter som slogs för att lyda under cirkusträningen. Apors brutna nackar i bilkraschsimulationer. Delfiner som släpades efter bilar och skars upp levande för att säljas som valar. Kor och grisar som hängdes upp och ner och dränerades på blod, vilket samlades upp i en hink, för att inte sällan fortfarande leva när de skickades vidare i styckningsprocessen. Kor som tvingades att gå till de blev medvetslösa, för att bli väckta genom att gå svansen bruten på flera ställen innan de flåddes och blev jackor eller skor. Tjurar som blev stuckna av matadorsvärd till publikens förtjusning. Grisar som fick elektiska stötar. Kor som stod på varandra och trampades ihjäl i transportfordonen med paniken lysande i ögonen. Också vidare i en timme till.
 
Människor och djur är här på jorden tillsammans av en anledning, och synen av djurens trötthet, panik, smärta, olust, hopplöshet och apati under de olika mordprocesserna fick mig att verkligen ta till mig hur absurd industrin faktisk är. Det är inte för en sekund på deras villkor, hur skulle det kunna vara det? Hur kan vi vänta oss en förändring i världen när vi själva inte har förmågan att se vilken förintelseverksamhet vi själva sysslar med? Vi låter kännande och behövande varelser plågas ihjäl för att själva ha något att tugga i oss, klä oss i, underhålla oss med osv. Sverige må vara ett av länderna med bäst djurhållning, utan att det egentligen betyder någonting. Att döda någon mot ens vilja slår alla argument, hur bra vi än må vara. Djuren har ingen önskan om att sätta liven till för våra påhittade behov. Varenda djur som tvingats dö på grund av oss har lidit, känt smärta och haft dödsångest. De må inte vara lika tankemässigt utvecklade som människan, men den smärta de får utstå är lika verklig som den vi själva känner. När jag verkligen reflekterar över vad det här faktiskt innebär känner jag bara en olust. Hur kan vi se det här som en självklar industri? Hur kan vi leva i ett högst djurkonsumerande samhälle utan att reflektera? Och framför allt - hur kan vi så enkelt ifrånta andra rätten över sina egna liv?
 
 

Kommentera här: