Hur jag fick lära mig att tro på mig själv

När jag var kring fjorton och hatade feminismen (då min uppfattning var att en feminist hatade män, ville göra världen könlös och bara sakligt babblade på om tråkig nonsens som de humorlösa och orakade kvinnor de var), var det min bror som ifrågasatte hur jag tänkte och menade på att feminismen hade bra sidor som skulle vara till fördel för både mig, andra tjejer och även killar.
 
Det dröjde ändå ett par år innan jag började ta till mig vad begreppet egentligen innebar, men själva grejen att det var min sextonårige storebror som kritiskt motargumenterade mig i den här frågan, att det alltid var han som resonerade moget, intelligent och jämställt när jag fick för mig saker som var helt ute och cyklade kan jag idag känna mig löjligt tacksam för. Det gav mig en grundläggande syn på tjejers respektive killars värde, eller ännu bättre, jag hann aldrig ens bli inskolad i hur tjejer och killar väntades vara. Min sanning från första början var att tjejer och killar hade precis samma värde och rättigheter, utan att jag ens fick det tillsagt. Det sas varken hur man skulle vara eller inte vara, och därför var det bara självklart att alla skulle förvänta sig samma saker, varför skulle vi inte göra det?
 
Jag känner inte min bror utan och innan, men vi har bott under samma tak i sjutton år vilket varit nog för att lära mig hur han fungerar i olika situationer. Han har aldrig varit oförskämd, aldrig nedvärderande mot tjejer, han har visat respekt, ställt upp, tröstat, varit nyfiken, satt gränser och alltid varit varm mot andra människor. Det är inte konstigt att han blivit en omedveten förebild som lagt grunden för vilka killar jag litar på, vilka som verkar rimliga och vilka jag undviker. De senaste fem åren har jag träffat så många idioter på diverse jobb, utbildningar, fester, resor och festivaler att jag ibland bara undrat om det över huvud taget finns några killar som inte försöker tafsa, nedvärdera, håna, kommentera, ragga eller bestämma över en, och jag överraskas gång på gång med att fortfarande stå stabilt gällande hur jag ser på mig själv, andra tjejer och killar över lag.
 
Jag har aldrig tänkt tanken att en tjej är slampig, att ordet bög skulle va en förolämpning eller att jag skulle behöva räkna med en sämre plats i arbetslivet för att jag är tjej. När jag bemöts på ett sexistiskt eller nedvärderande sätt far mina tankar automatiskt till vetskapen om att de bra killarna finns i en så stor omfattning i vår närhet att jag inte ens behöver leta utanför min egen familj för att hitta en.
 
 
 
 

Kommentera här: