Få ord på tankarna

Något av det värsta jag visste i skolan var folk som inte tog ställning till saker, eller rättare sagt kompisar som alltid envisades med att stå neutrala när andra for illa. De som aldrig ville uttala sig och som man aldrig kunde gå och få uppbackning av. Man dög i vissa situationer, när det fanns rätt omständigheter omkring en. Jag ställde upp för den som mobbat mig längst i klassen på grund av att jag ansåg att den som gav sig på henne var snäppet värre. Jag fick ett slag i ansiktet för det men stod åtminstone inte tyst. 
 
Hand i hand med den uteblivna stöttningen i skolan växte det fram en stark känsla av värdelöshet i och med responsen jag fick av vänner när jag behövde prata med någon om hur det var hemma. Där någon skulle berättat för mig att det inte var mig det var fel på, att inte min upplevelse tvivlades på, att det inte var jag som var svår. Jag hade ingenstans att vända mig när det var värre hemma än i skolan. När det jag berättade i förtroende för vänner spreds på internet och sarkasmen flödade. När kuratorn berättade vidare saker för andra elever som använde det mot mig. Jag var så ensam att jag inte ville leva längre. När deras förbannade yta var perfekt och jag inte hade hjärta att förstöra för de som skadade min självbild mest. När de själva var obrydda. När jag flera gånger gråtit i tron om att jag gjort dom illa och dom egentligen varit på middag eller satt och kollade på tv. 
 
Och jag skyddar dom fortfarande, jag kan än idag inte skriva om något dom gjort. Jag har blivit lärd att allt är mitt fel. Allt. Allt. Om jag var mobbad, om jag blev dåligt behandlad, om jag inte hade några vänner. Så. Finns. Det. Alltid. Ett. Gott. Skäl. Vuxna och andra ungdomar bekräftade detta genom att inte ta ställning för mig. Jag tvivlade på min historia, på mitt värde. Överdrev jag, var jag känslig, misstolkade jag.. Dom är ju ändå trevliga och omtänksamma när det kommer till alla andra. Jag har kanske gjort mig förtjänt av att bli behandlad såhär. Tänkte mitt trettonåriga jag. Och så tänkte mitt tjugotreåriga jag. 
 
Sen bara ett år tillbaka hade jag plötsligt människor i mitt liv som skulle stå upp för mig. Som tog mig ifrån campet där jag fick en ölflaska i huvudet, som lagade frukost och skickade mig att duscha efter en jobbig natt, som inte skulle följa med utan mig, som har lyssnat och tröstat. Som har gjort det jag värdesätter kanske högst hos en vän - ställer upp och får en att känna att man spelar någon roll. Men det var först när jag kom till psykologen för två månader sen och hon började lossa en massa gamla knutar som jag började lita på att det som hänt var fel, och att det inte var jag som bar ansvaret för det. Jag väntade i tio år på att bli befriad från känslan att jag inte bara blivit riktigt dåligt behandlad utan även burit skulden och ansvaret för det. 
 
Hon nådde djupet direkt och fick mig nästan att gråta efter bara några minuter. Om jag hade kommit in några år tidigare hade det blivit anmält vidare till socialen, och hon förstod min tunga känsla av ensamhet utan att jag behövde säg något själv. Jag hade bearbetat detta under månaderna från psykologbesöken fram till idag, jag kände att jag kommit vidare och funderade till och med att åka hem över julen. Fram till jag hamnade hos en släkting i Norge nu förra helgen som inte bara skrek på mig som ingen skrikit på mig förut och med desto värre ord, utan som även fick mig att tokböla efter bara en timme. Varje gång jag tror att mina föräldrar tar konsekvenserna för vad de gjort med ånger tror jag jävligt fel. Jag har inte berättat för någon släkting om uppbrottet, för att skydda mina föräldrar. Själva har de tydligen gått ut med bilden av hur jag har skrivit elaka brev och behandlat dom illa. Den där drömmen om att dom någon gång ska vakna upp och inse vad dom faktiskt har gjort kan jag tydligen glömma.
 
Jag fick två uppläxningar på ett dygn med samma gamla ursäkter, några håll käft och ganska många jag bryr mig inte. Satt och svalde all skit utan att berätta ett ord för att skydda dom. Sitter ihopkrupen i soffan i Göteborg igen och orkar inte ens starta mina sorgetröstande pojkband. Blev skickad från ungdomsmottagningen till sjukhusets psykologer med första tiden nu i veckan. Som det känns nu är det nästan värt att åka ner till skåne bara för att få känna det där skyddet, det där andrummet där jag kan släppa skulden att det är mitt fel att mina föräldrar är oförmögna att bemöta mig med värme och intresse.
 
Vad det gäller mina föräldrar nu har vi haft vårt förflutna som jag försökt rädda till en framtid ett antal gånger de senaste fyra åren. Jag har bett dom ändra sig, jag har gett konkreta vägar om hur jag vill ha vår relation, jag har gett dom ultimatum om att förändra sitt beteende eller att jag går min väg, jag har tacklat deras undanflykter och bortförklaringar, och jag har mött hur deras bemötande av mina önskemål stundvis varit att göra precis tvärt om. Jag har sen jag skrev brevet för en månad sen trott att de sörjt och ångrat sig och att de bestämt sig för att ändra sitt beteende för att rädda relationen. Att de tagit det på allvar och spenderat tid på att tänka över det. Att de för en gångs skull faktiskt lagt av sig offerkoftorna de drar på sig när någon lägger ansvar för deras handlingar på dom. Om det var något hopp jag hade kvar så är det borta nu. I'm done.
 


Louise    •  

Jag kan inte annat än få dåligt samvete när jag ibland läser dina texter om skolan. Jag vet inte om jag är en av de du skriver om, men jag vet att jag inte alltid behandlade dig som du förtjänade, och det enda jag kan göra är att be om ursäkt! Hade jag på den tiden vetat om alla dessa känslor och själv vetat hur det är att må dåligt (vilket jag gör nu) så hade det kanske varit annorlunda. Tyvärr kan jag inte spola tillbaka tiden och ändra på det, men om det hade gått så hade jag gjort det! :)

Svar: Nej då det är inte dig jag syftar på. Även om du, jag och Frits hade en ganska komplex och knepig relation var ni ändå en bestående trygghet. Jag har inte heller gjort allt som jag borde när det kommer till dig så det har jag i så fall lika mycket skäl att be om ursäkt för, men som sagt är det inte dig jag har menat :)
Jenny










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se