Vilka är våra gränser
Kände igen mig i en kommentar om förgående inlägg och började fundera. Det är egentligen inte så svart eller vitt, killar är inte bara antingen bra eller dåliga. Ingen är den perfekte pojkvännen och få har bara den sviniga sidan.
Men jag dras, precis som föregående talare, ofta till de som är spännande. De man egentligen inte får umgås med och som konstant fick en att göra halvlagliga saker i omyndig ålder. De med galna upptåg, som är otroligt oförutsägbara och som man aldrig vet vart man har. Det är inte säkert att dom alltid är pålitliga och romantiska men dom behandlar en inte illa.
Det finns en gräns mellan tråkig och spännande samtidigt som det finns ytterligare en gräns hos den senare: schysst eller elak, respektfull eller respektlös, kalla det vad man vill. Tjejer har också har sina gränser, en del ser det som en dealbreaker ifall inte killen ringer varje kväll, andra lämnar vid första slaget.
Men var går gränsen för vem som är en badboy? Om en kille saknar kvaliteterna att vara genuin, uppoffrande och tillgiven kan han fortfarande behandla en bra och vara icke sexistisk. Även om jag ibland dras till killar som har mycket konstigt för sig skulle jag aldrig bli intresserad av någon som ser mig som mindre värd. Som försöker sätta en på plats och bestämma över en, som kränker och förminskar, som använder våld, som tystar genom att sätta upp handen, som ser tjejer som förbrukningsvaror eller som inte tar en på allvar.
När börjar vi tillåta killar att korsa gränserna, eller av vilka anledningar har en del inte några från början?
