USA-pepp och förebilder

Jag ser att ni är inne och läser trots att kommentarerna lyser med sin frånvaro. Jag undrar ibland vilka ni är, vad ni läser för, om ni känner mig eller hittat mig genom någon annan blogg, men hur som helst är jag nyfiken. Ni får hemskt gärna hojta till och åtminstone berätta vilka ni är.. eller så kan ni fortsätta hålla mystiken levande.
 
I gave away mina resplaner på fejjan för någon dag sen om att jag drar till USA om sådär en vecka. Jag kan inte fatta det, var nervös och exalterad i ett när jag skulle boka resan och sitter nu med en biljett till Seattle och en hemresa från Memphis i november. Däremellan har jag tänkt hela västkusten, genom de södra staterna mot Texas och sen norrut till Memphis och förhoppningsvis även Nashville. Har vissa städer inräknade, som LA och San Fransisco, vissa parker, indianbyar, gamla guldgruvor, utsikter, dalar, stränder och sträckor. Är även ute efter att prova att surfa, se vissa gator, hänga i Elvis gamla kvarter, besöka vilda västernbyar, testa amerikanska countrylivet, gå i stora second handaffärer i Californien, åka karuseller på pirer ute vid vattnet, sitta i klassiska bås på restauranger och egentligen bara ta det som det kommer. Jag har ingen aning om hur jag ska ha råd, jag är inte speciellt orolig heller, det löser sig alltid. 
 
Den senaste veckan har gått åt planering, planering och planering. Det känns onödigt att ha åkt dit och missat något jag sen verkligen velat ha sett eller gjort. Det blir en uppdatering imorgon också, om det går som jag vill. 
Tills dess drar jag till med två godingar jag har på favoritlistan just nu. 
 
 
Steve Buscemi, weird fact, en av mycket mycket få gamlingar jag tycker är snygga. Eller ja han är väl kring femtio så han är väl inte värre än Johnny Depp. I vilket fall läste jag om hans bakgrund som brandman och att han hoppade in under terrorattacken i New York för att jobba halvdygnspass med att hjälpa till i kaoset.
 
 
Soran Ismail, vars namn för oss till svensk humor. Vad jag däremot syftar på är en intervju jag läste igår där det kom fram att han lunchade med sina "fiender" för att försöka förstå deras tankesätt, så som nazister. Att bara hata varandra leder ingenstans menade han på, och jag respekterar honom oerhört för det. Han är dessutom feminist och tycker att gubbighetssyndromet kan ta ett steg bak då dessa män inte alltid förtjänar mest plats eller vet bäst, oavsett vad de själva tror. 
 
På återseende mitt herrskap!


Louise    •  

Hejhej JennyPenny. Jag är inne och läser massor, men det visste du kanske redan :)










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se