Upprätthålla förväntningar

När jag var riktigt liten tog jag för mig och var väldigt orädd, men i samband med att jag mer regelbundet utsattes för mobbing i mellanstadiet blev jag tyst. Det kanske började redan innan dess. Deras bemötande fick mig att känna mig underlägsen - och om jag inte betedde mig underlägset blev jag bestraffad därefter. 
 
I högstadiet var det ett par lärare som med goda avsikter försökte omvända min tysthet och få mig mer framåt. Dessvärre utgav dom projektet som ett problem, jag var den blyga tjejen som skulle förbättras. Jag hade redan fått en stämpel och förväntades vara på ett visst sätt. Vi uppmuntrades inte allihop att ta steg mot att bli de vi ville, istället blev det en problemgrupp där vi skulle jobba fram en plan gällande hur dessa mönster skulle brytas. Vad jag tyckte om andras åsikter var sin sak, men jag kunde aldrig ta mig loss från rollen som tillbakadragen. Det påverkade åren efter högstadiet och är fortfarande något jag tampas med. 
 
Jag kände mig aldrig blyg, och det var jag egentligen inte heller. Jag hade bara behövt en ostämplad push framåt från högstadiets början. När jag av lärarna började behandlas som blyg var det rollen jag fick, och ju längre tiden gick desto svårare var det att göra en helomvändning och börja ta plats. De förväntningar jag hade på mig påverkade hur jag utvecklades som person, och till slut blev det min identitet. På gymnasiet fick jag en ny chans, och tack vare att kompisarna i klassen aldrig gav mig en stämpel kunde jag rucka på den gamla bilden av mig själv och få fram mer av den personligheten jag egentligen hade. 
 
 
Men det satte sina spår. Rollen som tyst var enklast, den hade jag haft tillräckligt länge för att ha blivit en trygghetszon. Jag visste inte hur jag skulle komma ifrån den och trodde andra vuxna hade samma förväntningar som högstadielärarna. Eftersom det så tydligt utmålades som ett problem, ett dåligt drag, var det en bidragande orsak till varför jag direkt antog att vuxna på arbetsplatser ogillade mig. Kände jag den första kvarten att jag hade satt mig i sitsen som blyg blev det bara en ond cirkel jag aldrig kunde ta mig ur, vilket gjorde att jag alltid behöll samma roll på t.ex. olika jobb eller under ett fåtal kurser i försvarsmakten. Jag spenderade flera timmar med försvarsutbildarna varje vecka i tre år och är fram till denna dag den som alltid stod i bakgrunden, samtidigt som jag under samma år spenderade en sommarkurs i marinen där jag tog så mycket plats att jag efter tre veckor fick pris för kursens kamrat. 
 
Jag kan även genom den här erfarenheten dra paralleller till svenskarna med annan härkomst, kanske den största onda cirkeln vi har i samhället idag. Människans psyke är inte rasuppdelat, vi har alla samma instinkter, inlärningsprocesser och utvecklingsstadier, vad som däremot skiljer sig åt är uppfostran och förväntningar. Sverige är ett otroligt bra land, men inte för alla. En del kommer från kulturer där det anses normalt att mannen står över kvinnan, där barnaga är en del av vardagen och där influenser från omgivningen påverkar synen på sex, droger och våld. En del kommer till Sverige efter att ha upplevt tortyr eller våldtäkter, andra har sett släktingar slaktas och många har levt i ett hem där väggarna dagligen skallrat av explosioner. Och så kommer dom till så kallade trygga Sverige och möts av fördomar och smygrasism. 
 
 
Andra och tredje generationen invandrare lever på gränsen. De kan språket och är i skolorna ofta mer socialt accepterade. De är födda i Sverige och har varken stressymptom från tidigare upplevelser eller behoven att agera ut traumatiserade händelser från hemländerna. Men andra har förväntningar som kommer påverka hur de ser på sig själva och "svenskarna". De utsätts för rasism, sätts i hierarkisk ordning efter hudfärg och sollas bort beroende på namn. Dessutom får de ständigt höra att de inte hör hemma i landet och att det aldrig går bra för såna som dom, dömda att följa den mall som "svensken" fortsätter tvinga på invandrarnas barnbarn. Bor man i ett land där ingen litar på en, tror på ens förmåga eller är intresserad av en som person har man heller inget att kämpa för. Man ger till slut upp, oavsett härkomst, när det inte finns hopp om en ljus framtid.
 
Hela det här inlägget baseras egentligen på vad jag har lärt mig när jag själv har varit utomlands. Jag som till och med har hudfärgen som står högst i rang i världen har blivit mött av alla möjliga reaktioner bara av att berätta vilket land jag kommer från. Jag återvänder hem och reser vidare med en helt annan förståelse. Jag förstår vilka mönster vi/dom-samhället har skapat men inser samtidigt att det krävs en förändring för att inte stå och stampa på samma ställe medan sverigedemokraterna väller fram och hjärntvättar alla utan logiskt tänkande. Jag blir ofta tillsagd att inte lifta med invandrare, "man vet ju hur dom är", och jag säger åt mig själv att lita på magkänslan när jag hoppar in i en bil med vilken främling det än handlar om. I helgen liftade jag till en loppis i Vinslöv med en trevlig ung kakelläggare från gamla Jugoslavien och på hemvägen åkte jag med tre roliga pensionärer från Kosovo som tänkte bygga ett växthus. 
 
Att kasta ut folk ur landet är inte lösningen på problemet. Vi behöver behålla de svenska traditionerna samtidigt som vi tar in andra influenser. Vi behöver acceptera andra kulturer men med nolltolerans mot förtryck. Vi behöver sätta klara gränser gällande landets språk och lagar, men framförallt behöver vi sudda ut grupperna "vi" och "dom" och helt enkelt bara ersätta det med "oss" - svenskar.











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se