Sorgligt eller ambitiöst?
Fan vad jag längtar till måndagar. Känner precis igen känslan Tyra beskriver ibland (om det är någon som följer hennes blogg) om att skriva listor inför den nya veckan då det finns för mycket att göra och behöver sortera och få ordning på tankarna. Jag kan inte säga att jag är egen företagare eftersom jag inte startat upp ett faktiskt bolag, men det är egentligen vad jag håller på med, och trots att jag inte ens kommit igång än så älskar jag det. Jag älskar idén, jag älskar sysslorna jag kommer hålla på med och jag älskar att ha mig själv som "chef".
Jag älskar att ge mig utmaningar, sätta egna tider, regler och utveckla mina idéer på egna villkor.
Vill flytta mina gränser, spåna fram nytt, tänka större, tro på förändring och känna att jag gör något för min egen, andras, djurs och miljöns skull, inte för pengarnas eller normernas.
Sitter nu här en lördagkväll halv tolv, har precis tittat på två dokumentärer på kunskapskanalen om barnsoldater i Afrika och om kvinnors rösträtt i England på tjugotalet och längtar till måndag morgon som tjugotvå-åring, är det mest sorgligt eller ambitiöst?
Jag älskar att ge mig utmaningar, sätta egna tider, regler och utveckla mina idéer på egna villkor.
Vill flytta mina gränser, spåna fram nytt, tänka större, tro på förändring och känna att jag gör något för min egen, andras, djurs och miljöns skull, inte för pengarnas eller normernas.
Sitter nu här en lördagkväll halv tolv, har precis tittat på två dokumentärer på kunskapskanalen om barnsoldater i Afrika och om kvinnors rösträtt i England på tjugotalet och längtar till måndag morgon som tjugotvå-åring, är det mest sorgligt eller ambitiöst?
