Dag 18 - Ett pinsamt ögonblick
Många nuvarande och tidigare vänner kan skriva under på att jag är klantig som få, vilket ofta resulterat i awkward moments. Dessutom älskar jag att göra bort mig vilket vilket andra människor ofta tycker är pinsamt, förutom tillsammans med människor som älskat att göra bort sig lika mycket som jag, till exempel Dallo. Vi gjorde en film om Mikael Persbrandt tillsammans under gymnaiset, där vi gick omkring i kostym mitt i stan och intervjuades, för att inte nämna tillfället när vi spelade in filmen "Konsten att dansa i främlingars vardagsrum" som från början innehöll en musikvideo ala 80-tal inspelad utanför Domus med ett tjugotal åskådare.
Sara var även en favorit i den här kategorin. Vi hängde nästan bara ute på stan för flera herrans år sen när vi var vänner, och roade oss med trevligt djävulskap som att få andra att dansa Mora Träsk-danser med oss på resecentrum och stationen, att plocka stadsblommor och smita in på barer för att dela ut dessa till trevliga, fulla norrmänn, och genom att störa socialdemokraterna under valtiderna genom att skrika ut deras nackdelar för stadens människor. Vi sjöng även lumberjacklåten från John Cleese i omklädningsrummen på H&M när vi klädde oss i deras fulaste kläder och förföljde arga busschaufförer med cykel, för att inte nämna när vi skrek alla barnen-historier till folk på balkongerna i stan och beställde mat från Max drive in på cykel för att sen sticka därifrån. Vi gjorde alltid något mer eller mindre busigt, som att diskutera Caesar med poliserna eller att sälja Idol-Sibels själ till djävulen, och under det året vi umgicks kan jag lova att vi hann med en del...
Ett favoritögonblick är även när jag och Frits var på en spelning i ishallen för åtta år sen, och bandet Body core spelade för fulla muggar. Frits lutade sig över till mig och skrek "HAN SOM SPELAR BAS SER UT SOM LEGOLAS FRÅN SAGAN OM RINGEN" samtidigt som musiken slutade spela. Jag dog av skratt medans Frits skamset väste "nugårvi" samtidigt som hon drog mig därifrån. Klassisk!
Senaste gången jag själv gjorde något pinsamt var på väg till hissen hos Robert i Berlin. Lamporna tändes av sig själva samtidigt som jag gick runt hörnan för att trycka på hissknappen då två ljudlösa människor kom ut. Jag blev så rädd att jag skrek rakt ut och tog upp armarna mot ansiktet. Dom skrattade och ursäktade sig, själv hoppades jag på att aldrig springa in i dom igen.
Fan jag saknar människor att göra pinsamma saker med..
