JennyHeltEnkelt

Missade flera viktiga timmar av sömn inatt, dessutom missade jag lunchen eftersom min lediga dag igår var röd dag och det därmed var totalstängt i Flachau. Jag som hade gjort slut på de sista havregrynen dagen innan hade inget annat val än att kasta mig på bussen, ta ut pengar, springa till affären, stressat irra runt i den halvlilla affären i jakt på allt jag behövde enligt en lapp jag samtidigt tappat bort nånstans i alla mina skidklädsfickor, samtidigt som jag insåg att den viktigaste ingrediensen jag behövde handla var laktosfri grädde vilken varken jag eller expediten hittade efter en stunds sökande.

 

I kassan hade kassörskan fullt upp med att be en annan kollega svara i telefon, själv hade jag tre minuter tills bussen gick och med femtisju saker att packa ner med en sammanlagt vikt på tolvhundra kilogram. Med ett paket ägg i ena handen och en purjolök i andra, samt med världens största ryggsäck på ryggen hasade jag mig fram till hållplatsen ett par minuter innan bussen kom. Pust..

 

Väl tillbaka på jobbet hade jag ju fortfarande inte ätit något och hade därefter tre timmar av att vrida på en knapp. Min mage vrålade, jag var så energilös det gick att bli, och när jag äntligen stängde igen butiken för dagen skulle jag få med mig denna hypertunga väska, en tung pengafylld kassa, ett paket ägg som börjat ge vika i alla kanter efter att ha legat i snön, samt den numera trötta purjolöken ner för trappan till expeditionen och sen vidare upp till sittliften. Ett ägg gick i backen, själv brydde jag mig bara om att komma in i köket och laga min efterlängtade lasagne med lax, spenat, broccoli, morötter, majs och smörmjölk (buttermilch) istället för grädde. Gott som tusan, men vid det laget hade jag ätit vad som helst, gnagt på diskbänken om det så hade krävts.

 

Imorgon tänkte jag dra igång en snabb sammanfattning om vad jag egentligen gör här i Österrike.

 

På återseende mina damer och herrar!