Låt oss inte trycka undan och låtsas

Nu när jag för första gången på mycket länge befinner mig på en plats i livet där jag verkligen trivs med jobbet, människorna, mig själv och tillvaron, och dessutom kommer stanna här de kommande fyra månaderna kan jag äntligen börja reflektera och arbeta med mycket som lagts på hyllan.
 
Det måste va en mänsklig egenskap att glömma de dåliga sakerna som hänt i ens liv. När jag tänker tillbaka på Tranås går tankarna att "jomen det var ju ganska bra ändå", men när jag tar de faktiska känslorna jag hade då i åtanke måste jag se med stolthet på mig själv, för den tiden var ett helvete av rang.
 
Skammen försöker jag lägga bakom mig, det är normalt att må dåligt ibland, och därför vill jag också skriva om det. När jag fortfarande bodde i Würzburg i juni förra året minns jag att jag dagligen hade så starka panikångestattacker att saker snurrade och vändes upp och ner för mina ögon då jag gick till parken för att läsa.
 
Strax därpå åkte jag till Göteborg och jobbade på den marina sommarskolan, och vad jag minns är att jag bara sjönk och sjönk. Till en början var jag bara känslokall och kände varken glädje eller sorg, men under tidens gång kunde jag bryta ihop av en medarbetares snäsiga ton eller några elaka kommentarer på ungdomarnas kursutvärderingar, detta trots att jag i mitt arbetslag bara hade fantastiska människor som jag mer än gärna skulle vilja jobba med igen, och trots att större delen av utvärderingarna av mig som instruktör var positiva.
 
Sen kom hösten och jag började på den polisförberedande utbildningen i Tranås tillsammans med ett tjugotal andra. Trots att jag fortfarande var känslokall och levde med ett inre krig lyckades jag klara av att hålla allt samman de första två månaderna, sen rasade allt. Robert kom och bodde i Tranås några månader och jag lärde känna Erik som jag umgicks med flera gånger i veckan, utan dom två hade jag lämnat Tranås för länge sen, långt innan jag inte längre kunde gå upp på morgonen. För det var så mitt liv blev. Jag satt halva nätter med panik på mattan i vardagsrummet och grät över att jag inte kunde hantera hur dåligt jag mådde. När jag skulle gå till skolan satt jag i flera minuter och undrade hur jag skulle hitta energi till att få på mig kläderna, när jag väl gick till skolan ville jag vara så socialt isolerad att jag gömde mig bäst jag kunde och hoppades för allt i världen att ingen skulle prata med mig, jag hade ofta så ont i magen att jag åkte in och ut från sjukhuset i Eksjö.
 
Att tänka på det nu är så absurt, jag var som en helt annan människa. Istället för att gå till skolan tog jag ofta promenader med Erik och ljög om att vi hade hemtentor eller fritt. Jag uteslöts sakta ur klassen, stängdes ute från redovisningar jag kämpat i dagar för att få färdiga med dåliga ursäkter. Folk blev för osäkra på mig för att ta kontakt. Jag hade en hemsk syn på mig själv när jag gick till skolan, det var istället jobben jag klarade av, barjobben jag hade flera helgdagar i månaden på två olika ställen. Där var jag som vanligt, där mådde jag oftast bra och kunde ta kontakt med andra människor.
 
För att klara utbildningen var jag tvungen att äta antidepressiva. Jag minns att jag gick till vårdcentralen och var förtvivlad, jag visste inte längre vad jag skulle göra. Jag kunde inte le, inte känna glädje, satt bara rakt upp och berättade för sköterskan att jag mådde för dåligt för att fortsätta leva på det här sättet. Den bästa ursäkten jag fick till att slippa stanna i skolan var när jag hade en tid hos kuratorn som jag gick hos varannan vecka i ett halvår.
 
Men lagom till jul började tabletterna verka, jag klarade att samla nog med krafter för att fortsätta utbildningen som jag fram och tillbaka hade tankar på att lämna. Robert flyttade tillbaka till Tyskland under våren och jag fortsatta hänga med Erik. Sista månaden fick jag ett jobb som klarades av vid sidan av skolan som jag låg vid gränsen till att ha godkänd närvaro vid. Fem kvällar i veckan jobbade jag, och fem dagar i veckan gick jag i skolan och kunde samtidigt sluta med de antidepressiva. Jag klarade utbildningen, kände mig åter igen välkommen av några i klassen och fick en sista superkväll med Erik och chefen från ena baren.
 
Nu är jag stolt över att jag inte gav upp, att uteslutningen från klassen inte knäckte mig mer än att jag gick hem och byggde en koja mellan skrivbordet och fåtöljen där jag hulkande satt och grät i en timme efter att utan besked tagits bort från en stor redovisning i mitt favoritämne kriminologi. Jag klarade att gå till jobben, gå ut och träffa Erik när jag egentligen bara ville ligga i sängen och stirra in i väggen, och idag klarar jag att tänka på tiden i Tranås utan att se tillbaka på mig själv med självhat. Det är för mig stort.
 
 
Fantastisk uppåtdag med bror på besök i Tranås











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se