YOLO
Dagarna är som vanligt som en enda röra när jag tänker tillbaka, men jag minns fortfarande människorna. Jag minns (de flesta) campen, jag minns stämningen, jag minns de som ställde upp, dom man önskar att det fanns fler av i världen, de som fick en att skratta så man grät, de som fanns där när man behövde dom, de som fick en att må bra och dom som gjorde hela festivalen!
Det kan räcka med ett tiotal personer på en och samma festival som gör det så roligt att man aldrig vill åka hem igen, och det finns kvällar man bara vill spola tillbaka och göra om och om igen.
Idag kör jag en heldag i sängen, orkar inte gå upp och göra något. Orkar inte vara ute i regnet eller jaga min hund som försöker smyga iväg med mina twix. Jag tänker bara ligga här och kolla på film och må bra, har ju så mycket jag ska berätta om när jag väl får ändan ur att berätta om allt som hänt under denna underbara fantastiska festivalsommar.
Detta inlägget var mest bara för att berätta hur mycket vissa personer på wacken har fått mig att inse att det finns människor där ute som är så jävla bra!