Vad gör jag?

Min reaktionstid idag var lagom långsam när jag cyklade hem från stan tidigare idag. Vid ett övergångsställe tutade någon, som jag antar var menat för mig eftersom jag var den enda där (tyckte jag), men jag vände mig inte om för att se vem det var förrän typ tio sekunder senare när bilen redan kört iväg och jag var på väg ner för backen från vägen. Sånt kan driva mig till vansinne, börjar fundera på vem det kan ha varit och kan fortsätta tänka tills jag gått igenom alla invånare i hela skåne.

Börjar känna av att det snart är dags att ta sig upp till Småland igen, jag är inte lika paralyserad längre och tror det är bra att kunna göra något mer på dagarna än att gå med hunden och promenera på stan, så tankarna måste gå till annat än honom även om det redan i nuläget har minskat. Det svåra är bara att det är dessa fem läkeveckor som jag är rädd för att trycka ner så snabbt så möjligt för att komma tillbaka och bli en människa igen. För jag kan ju känna så starkt att jag inte går igenom sorgen, jag undviken den till nästan vilket pris som helst. Det är inte ofta jag vill tänka på honom, och då distraherar jag mig alltså tillräckligt för att få annat på tankarna. Och jag är rädd för att om jag redan åker upp kommer frysa sorgen som det nu var så dåligt för ens framtid. Jag har ju liksom knappt börjat må bättre än. Och allvarligt talat tror jag inte att jag kommer klara av det på egen hand, sittandes där uppe. Här har jag nästan konstant befunnit mig bland människor, främst mamma och pappa. Alltid haft någon att prata med om jag behöver det, och att snacka med dom över telefonen blir ändå inte samma sak, jag känner att jag behöver just den trygga fysiska närvaron från andra, åtminstone min kisemises. Det är mina tankar jag måste handskas med från att jag kommer hem från skolan tills jag går och lägger mig. Men det kanske är just det som innebär att gå genom sorgen. Men finns det en enda människa som känner att det skulle gå på egen hand?

Men nej visst, jag är inte ensam där uppe, men situationen är ju lite mer speciell av flera olika anledningar. Just den närvaron och tryggheten som finns med mina föräldrar är det jag livnär mig lite på för tillfället. Jag känner redan hur uppstressad jag är över det med tanke på att jag fått ont i magen, samma magonda som jag vanligtvis alltid får efter jag kommit tillbaka till Tranås, trots att jag inte direkt tänker på att jag snart ska dit igen. Ja förutom innan när mamma frågade vilket tåg jag skulle ta.

Jag behöver det där stödet som mest just nu, för det är nu jag mår som värst och fortfarande vill prata om allt, ta allt det där jobbiga och bara prata av mig. När jag flyttar från Tranås kommer det ha gått fem veckor, och då är det inte aktuellt längre, vilket innebär att det fram tills dess finns just två alternativ: att ha bearbetat sorgen eller att ha tryckt undan den. Egentligen vill jag vara här hemma tills jag känner mig stabil igen, men jag känner ju att tiden går, jag kan inte ha för mycket frånvaro.

Åh, hur gör man i det här läget..


Sassäh ᵔᴥᵔ    •  

Hallojs! Kikar in en sväng och önskar dig en fortsatt trevlig kväll :):) Berätta gärna vad du tycker om min dikt och svara på senaste frågan i Q&A ;) KRAM

nojjz.blogg.se










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se