Bekräfta istället för att bedömma
Jag har själv ingen god hand med barn, men jag har under senare tid intresserats av vad uppfostran har för betydelse och hur viktigt det är att ge barn möjligheter istället för att kategorisera och dela in i grupperna tjej/kille. Och istället för att bli irriterad över hur vissa människor bemöter sina barn vill jag dela med mig av lady Dahmers sätt att tänka - något som jag själv aldrig funderat över förräns nu ikväll.
"Jag ger sällan komplimanger, vare sig till vuxna eller barn. Jag försöker bekräfta mina medmänniskor och vänner på annat sätt; tex genom att vara närvarande i samspelet, genom att lyssna när de pratar, genom att intressera mig för dem och det de har att förmedla, genom att göra saker för dem, hjälpa till, vara omtänksam osv.
Men sen så faller jag lätt in i samma gamla slentrian och visst fan trillar det ut ett "men åh vilken snygg tröja" eller "vad snygg du var i håret" - men jag försöker vara medveten i mitt bemötande.
Det är ganska lätt att snöa fast på det gamla vanliga "åh vad fint" och "vad duktig du är" och sen tar det stopp. Många kan inte ens tänka ut något annat alternativ och ställer sig ofta väldigt frågande till mig när jag berättar att jag aldrig ger den sortens beröm. "Men vad säger du då? Säger du "vad roligt du har" när ditt barn ritar? Hur kul är det?"
Och då får jag ju påminna om det där igen; barn vill inte ha beröm. De vill bli sedda och bekräftade. Ett enkelt men glatt "Jag ser!" när ungen ropar "mamma titta!" räcker faktiskt oftast långa.
Så vad säger man annars då? Hur bekräftar man barnets handlingar och lekar utan att värdera prestationen? Att man ska vara energisk och entusiastisk säger sig själv men nedan följer lite olika sätt att berätta för barnet att du ser hen.
Har barnet städat rummet? Man är inte duktig för att man tar reda på sin skit. Men det är ju himla bra att de gör det!
- "Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!"
- "Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!"
- "Vad trevligt det blev här nu! Nu vill jag leka här med dig!"
Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?
- "Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?"
- "Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?"
- "Vilket spännande mönster, ska vi räkna hur många .... det är?"
- "Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?"
Har barnet klippt sig?
- "Jag ser att du har klippt dig! Va spännande! Berätta! Fick du sitta i en frisörstol?"
Tar på sig skor/jacka/kläder själv?
- "Va bra att du har lärt dig det, då behöver du inte vänta på att nån kan hjälpa dig!"
- "Det där har du övat på länge, det ser jag!"
Gungar/klättrar/springer barnet?
- "Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?"
- "killas det i magen nu?"
- "Kan du klättra högre? får jag se?"
Har barnet ritat en teckning till dig?
- "Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!" (följdfrågor på det)
- "Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!"
- "Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!"
- "Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?"
Byggt nåt?
- "Vad är det för nåt?"
- "Ett torn! Kan du bygga ett till?"
- "Ska vi se hur högt det kan bli?"
Möjligheterna till bekräftelse är oändliga.
Ett "åhvafint" kan aldrig väga upp ett "wow, du tänker så?! berätta mer!" och "vad glad jag blir när du ger mig den!" eller en lång konversation om vad bilden handlar om och vad man kan tillföra. Kanske svarar hon "en bil" - "jaha"! svarar jag, "vad är det för färg på bilen?" och då hänger hon oftast på; "röd!" - "jamen måla det då! jag vill se!" -- när hon gjort det; "men.... vart är chaffören?" --- och så berättar hon kanske en historia om att han är hemma... och så fortsätter man "kan du visa vart han bor..... osv.
Man kan hålla på skitlänge och för varje minut blir barnet mer engagerad själv och nästa gång kanske de är mer villiga att sätta sig ner och rita. Man har uppmuntrat glädjen i att skapa. Glädje, inte prestation och bedömning.
Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd.
- Jesper Juul
Sen bekräftar jag ju också mina ungar genom att jag berättar för dem hur mycket jag tycker om dem, hur glad jag blir av dem, hur underbara, snälla, kloka, fantastiska de är. Jag kramar dem ofta och mycket, pussar och gosar och myser och leker med dem. Jag stärker dem i deras val "vad tycker du att vi ska äta idag?" - "Den där tröjan ser varm ut, bra val!" och jag låter dem få som de vill ibland genom att uppmuntra argumenterande; "Ok, du tycker att dina kitty skor går att springa i? Ja det har du rätt i! Ta på dig dem då!""
Men varför skulle det vara något dåligt att berätta för sitt barn hur duktig han eller hon är? Personligen tror jag det sätter press på att vara duktig, söt och allt vad barnen blir kallade. Blir de värderade för dess prestationer och utseende kommer det säkert sätta spår i form av prestationsångest, osäkerhet osv.
Precis som lady Dahmer skriver så kräver inte barn att bli värderade för att bli nöjda, utan bekräftelse och tid räcker.