Italien dag elva - Pompei

När Hannah kom med idén att jag kunde hänga med till Italien var hon tydlig med att hon ville ha en dag i Pompei. Inte mig emot, för jag hade ingen aning om vad det var i vilket fall som helst.

Fram tills vi anlände till denna plats trodde jag att Pompei var en konstnär som genom sin egen konstform radat upp enorma stenar till en labyrint för människor att vandra genom, men i själva verket var det en plats som blivit utplånad vid ett vulkanutbrott för många herrans år sen, och i stort sett det enda som står kvar är stenruinerna. Vi var där en mulen dag, och jag hade gått och stukat foten på något märkligt sätt. Vi gick sakta genom alla dessa vägar och tittade samt tog bilder. Bland dessa ruiner stod även ett par museumliknande byggnader som visade en del av vad människorna då skapat, så som urnor, men det visade även flertalet människor och hur dom såg ut när de dog. En satt still och bad, en annan låg på marken och en tredje var skrikandes. Obehagligt som tusan, särskilt att föreställa sig hur det var för människorna som insåg att det inte fanns en chans för dom att fly innan lavan kom och stenarna kom flygandes.
















Där spenderade vi några timmar innan jag haltade så illa att jag beslöt mig för att gå tillbaka till tågstationen och vänta en halvtimme tills Hannah dök upp och vi tog tåget tillbaka till Rom. Eller rättare sagt Napoli där vi hade ungefär en timme både under dit och hemvägen. Vilken stad alltså, tydligen dominerad av maffian som bestämt att alla världens sopor skulle skickas dit och lämnas ute på gatorna. Det var inte den vackraste staden, men pizzorna skulle tydligen vara goda i det området så vi delade på en otroligt billig. Kan inte påstå att den var så speciell, men hungrig som man var spelade det ingen större roll.

Tågen var försenade till Rom så vi hade en och annan minut att spendera på stationen, men vi nådde vår camping. Vår underbara camping..

Kommentera här: