Första dagen i Italien
Nej för att ta oss dit behövde vi börja med spårvagn till stationen i Würzburg, för därefter ta tåget på en biljett tillsammans med en familj. Vi kom fram till Frankfurt för att därifrån ta flygbussen till Hahn, vilket tog lika lång tid som tåget mellan Würzburg och Frankfurt.
Eftersom vi inte hade bokat annat än handbagage för resan tog vi Roberts tips och klädde på oss allt vi hade med oss. Det fick tiden att gå i väntan på att stiga ombord på flyget, med tanke på att jag fick på mig över tio trosor, två bikiniunderdelar, mer underkläder, ett par strumpbyxor, tre shorts, fem linnen, tre t-shirts, fyra tröjor, tre klänningar och lika många kjolar samt en tjocktröja och jackan. Det.. var.. varmt!
När vi väl kom fram till kontrollen av ryggsäcken skickades vi bara vidare med orden "everyone with a backpack can just move along". Alltså vafan, både jag och Hannah gick asgarvande på flyget som två michelingubbar.
Under resan hade vi en nysande kvinna intill oss som läste tidningen i Hannahs ansikte, annars var det en grym början där vi gjorde quiz om oss själva och varandra.
På planet ut mötte jag en av killarna som jobbade på planet, och som jag gnabbats en del med under resan av diverse anledningar, och var tvungen att kommentera att han såg ut som en yngre version av den amerikanska skådespelaren Robert Carlyle, och fick svaret:
- No, he is the one looking like me.
Jag steg därefter av planet och fick ropandes efter mig:
- Bye slayer!
Konstigt uttryck tänker ni kanske, men eftersom jag lånat min ryggsäck från Robert satt där ett märke från just bandet slayer mitt på min rygg, och jag försökte skrattandes hoppa på bilden som Hannah var på väg att ta på mig. Det misslyckades.
Vi gick därefter och sjöng på "Nancy Sinatra - These boots are made for walking" och åkte med en kvinna till vårat hostelrum som var över förväntan.
När den skällande grannhunden äntligen tystnat somnade vi. Och sov gooooott!