Vad finns där mer

Jag känner mig så annorlunda i allt jag gör. Allt jag säger, har på mig, gör, inte gör, tycker och i hur jag beter mig. Det verkar som att det går en rad människor som alla har samma förutsättningar och klarar samma saker. Det gör inte jag, det är det andra jag klarar av.

Som barn fick man vara precis hur man ville. Det fanns alltid en ursäkt, anledning eller en charm till varför barn betedde sig så olika. Likadant upp till de yngre tonåren. Det var en fas. Allt man gjorde tillhörde på något sätt den åldern, vare sig man var den högljudde eller den som drog sig undan. De vuxna kunde sig ändå förstå och inse att det är så barn och ungdomar fungerar. Plötsligt en dag står man själv som vuxen och har en värld utan dess like. Att vara barn och vara vuxen betyder så olika saker i deras ögon. Jag var mig själv fram till den dag då mitt pass stämplade åldern för mig att tillåtas vuxenbehandling ur alla perspektiv. Då var det inte okej att spegla sitt eget jag utåt. Då fanns det plötsligt krav och regler att förhålla sig till. Sociala regler, det som inte sas, men ändå skulle hållas till punkt och pricka för att slippa de fördomsfulla och krävande personernas utlåtande misstycke. Helt plötsligt var det andras människors förväntningar som styrde större delen av ens liv.

Fram växte en sorts social fobi i mitt liv. Jag såg mig själv som totalt misslyckad i sammanhang tillsammans med människor som ställde krav på mig, som förväntade mig annat än vad jag kunde ge. Det var inte okej att vara sig själv längre, för jag uppfyllde inte längre de mått som de vuxna nu ville ha från mig. Jag insåg att det sociala spelet och det hetsiga arbetslivet inte var anpassat för mig. Jag utsattes för prov och utsattes gång på gång för tillfällen som fick mig att undra vart jag hamnat i för liv. Att pressas för att åstakomma saker varje dag, med ögon som granskade mig som en hök i varje steg jag tog. Vad de ville ha från mig var aldrig vad jag kunde ge, hur hårt jag än försökte. Sjönk längre och längre ner i mina skor och undrade vad det var för fel på mig.

Att fortsätta utsättas och träna på en förändring var inget som bet. Dömdes ut vart jag än gick. Jag är inte som andra och livet som en arbetare i livets pengamaskineri vänder mig i ryggen gång på gång. Jag hör inte dit. Jag hör inte till det vardagliga livets rundgång. Vad finns där utanför? Hur ska jag hantera känslan och insikten om att jag i slutändan inte är önskad där?

Jag är varken otrevlig, lat eller trögfattad. Jag råkar nog bara omedvetet och ofrivilligt, på ett sätt som jag fortfarande inte förstått, spegla utåt vad jag egentligen står för i detta stressade och kravfyllda samhälle av vinsthysteri.

Det sägs att man inte kan göra mer än sitt bästa, men i mitt fall är det aldrig nog.


Mimmi    •  

Du kommer landa en dag och känna att "det är såhär jag vill leva mitt liv" "sån här är jag". Det är okej att fundera och testa livets konstigheter många år framöver :)










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se