JennyHeltEnkelt

Hos Ida var man ja.

Kvinnofolket drog mig ur sängen på morgonen, vilket jag fortfarande inte begriper hur Ida kan göra. Gå upp tidigt alltså. Vi åt frukost med hennes familj och mormor innan vi gick på en skogspromenad, jag fortfarande halvt sovande. Men det var verkligen vad man kallar att vara ute på landet. Fast sen tog vi in på en stig, och då hamnade vi verkligen inne i skogen, för vi hittade ingen väg ut, så vi fick traska över daskande pinnar med spindelnät i munnen. Är det inte härligt med lantliv?

Ja tro det eller ej, men vi hittade sen en rondell. Det var egentligen tänkt att vi skulle se en stenhög eller vad det hette, men vi insåg efter att ha kommit till återvändsgränden att.. vi gick på fel väg.
Tillbaka hos Ida satt vi och fikade och snackade och skrattade åt inavlade höns.

På eftermiddagen missade jag nästan bussen hem. Men bara nästan.
Jag satt sen och snackade med M ett tag, innan jag åkte bort till A3 för att träffa Louis.
Unge herrn hade sagt att vi skulle träffas på bostället, så dit gick jag, och möttes av en kille i vakten som var värnpliktig och inte hade någon aning om vem jag snackade om. Han skulle snacka på radio och sa:
- Ja jag har en tjej här i sextonårsåldern som söker en Louis..

Sexton. Typ. Tack..

Men där var han inte, utan det kom bara fler och fler människor dit som pekade åt olika riktningar in på fältet. Och jag fortsatte gå tills jag träffade två andra killar som hade i uppdrag att kolla om ett staket var helt. Dom visste inte heller vart Boden låg, så jag fortsatte gå. Förbi en korsning och förbi några andra killar, och hade Louis på telefonen som hade lika stor koll på vart jag var som jag hade om vart han var. Ännu en korsning med massa folk. Jag frågade en annan kille som inte heller visste var Boden fanns. Jag fortsatte gå och kände att alla, utom dom som sprang runt och lekte krig, kollade på mig.

Jag fortsatte gå, och när jag kom till nästa korsning sa Louis att jag skulle gå till vänster. So I did. Nya soldater, men ingen från Boden. Då var jag på södra delen av hela övningsfältet och hade flängt runt i över en timme. Men när jag sen gick åt andra hållet möttes jag faktiskt av en herr Davison. I grönkläder och skägg. Hans kompani var lite överallt medans han själv inte hade så mycket för sig.

En stund senare när det hade gått tre befäl förbi gick det upp för honom att det egentligen var väldigt förbjudet för civila att vara på området, vilket förklarade varför alla hade kollat så frågande på mig hela vägen dit. När befälen dessutom började bli lite undrande och ställa frågor och meddela att Louis hade hela ansvaret kom vi fram till att det kanske inte var någon bra idé och jag smög ut från övningsfältet igen.

Med en ganska bra bit tillbaka till busshållsplatsen i Norra Åsum fördrev jag tiden med att räkna de korta strecken vid sidan av vägen, och dessutom hur många steg jag gick mellan varje reflexstolpe. Sjuttiosju.

Jag mötte bussen som gick mot wendes precis när jag kom fram, och sprang fram för att fråga om den gick tillbaka till Kristianstad. Men klart som fan att det var sista bussen, så det var bara till att börja gå.
Jag hörde någon minut senare att bussen stannade bakom mig, och busschauffören lät mig åka med tillbaka till Helgedal. Jag blev helt varm i hjärtat som när någon har med sig vetebröd.

Sen satt jag och kollade på film med M resten av natten.