Was machen Sie?

Jag har inte haft någon ork till att blogga dom senaste dagarna. Inte så mycket tid heller för den delen.

Än har jag inte skrivit så mycket om vad jag gör här om dagarna i Tyskland. Let's see.
Jag har ju det bedårande gänget från tyskakursen och deras kompisar som jag träffat en del innan i princip alla åkte hem för att fira jul och nyår med sina familjer.



För två veckor sen var kanske tio av oss och åt på en indisk restaurang. Hälften av oss var förkylda så vi sprang för att snyta oss på toan stup i kvarten, för att inte tala om allt snörvlande och att maten bara smakade starkt.
Under detta restaurangbesök hann vi även med att limma fast Kristinas naglar som hon omsorgsfullt lagt i en plastficka efter att dom trillat av. Det blev laget runt för att posa med en gummigris också vet vi alla nu att det nya ordet för "tår" är "footfingers". Efteråt gick några hem, samt att vi fick med oss några nya. Hannah och Robert joinade sällskapet bort till ett uteställe som låg på en båt. Det var en 80-talskväll, hurra! Tyska människor på krogen är otroligt underhållande. En del hade på sig träningskläder, typ fotbollsskor och koftor från adidas, andra hade byxorna i armhålorna och dansade som att dom hade kissat på sig och förmodligen gipsat armarna.




Efter någon timme när alla gått till dansgolvet på våningen under utom jag, Robert, Sahin, Hannah och en annan tjej fick Hannah den geniala idén att dansa till 80-talsmusiken! Jag hatar att dansa kan jag tillägga. Den andra stackars snörvlande tjejen gav med sig och hängde på. Men inte fan gav hon sig gällande att få med mig, och efter att insett detta tog jag ett järngrepp om min sittplats. Hon drog och slet så hela stolen följde med ut mot de dansande ungdomarna. Jag gjorde ett sista försök att klamra mig fast i Roberts stol innan jag gav upp och släpades med ut och dansade till de uuuuuunderbara sångerna. Fick dock en annan idé och gick och frågade lite random killar om dom kunde tänka sig att dansa med henne. Ingen fattade engelska. En kille däremot! Han var med på min plan fram till att jag upptäckte hur full han var, och innan jag ens hunnit sätta mig ner hade han glömt bort vad han sagt att han skulle göra.

Kan berätta fler historier om vad som händer här i Würzburg om ni är intresserade?
På återseende mitt herrskap

Kommentera här: