Unexpected
Och jag hade bara en gnagande tanke under hela promenaden. Kungsholmen.
Fattar ni vad jag menar? Det är inte ens säkert att jag själv förstår.
Sommarskolan på Kungsholmen var utan tvekan det roligaste jag varit med om i hela mitt liv, och varje gång jag tänker på hur fantastiskt underbart det var där så gör det ont i hela kroppen, jag trivdes jättebra, ja förutom med vattnet. Det finns ingenting jag hellre velat än att göra om allt igen, men det går inte, för nu är det bara två som ska vidare till nästa kurs, och dom kommer gå FK eftersom dom gått på hemortsutbildning, det har inte jag. Skulle jag söka hade jag fått gå om FMSK, om nu det ens är möjligt. Men samtidigt vill jag inte dit igen, jag vill ha kvar den känslan jag hade när jag lämnade Kungsholmen. Det är svårt att förstå om man inte varit med, men jag kan säg som såhär.
Jag lärde känna femton underbara människor från FMSK, jag hade dom roligaste befälen någonsin, det var den mysigaste miljön man kunde tänka sig där dagarna kunde bestå av allt möjligt. Antingen lekte vi levande båtar som inte skulle krocka med varandra i parken, eller så var vi i småbåtshamnen på bryggan och fixade segelbåtarna. Eller så var vi uppe på gräsmattan med utsikt över fotbollsplanen och skickade "radioaktiva räker" på morse till Abrahamsson. Eller ute och rodde med kapten Petersson i spetsen, medans jag och Kindberg sa "åhej-ett" för att hålla takten, vilket sgt Ledskog senare lärde om oss till "långa, sugande, årtag" och "spy blod". Kanske sprang vi några varv runt ön iförda den gröna overolen med byxorna nertryckta i kängorna eftersom flöjtflagg, förlåt, flaggkotlett, nej.. flaggkadett Siwe tyckte vi skulle se combat ut. Eller så var vi ute i båtarna där Broman aka Bridgeman fick bommen i huvudet, jag och Abrahamsson gick på grund med sgt Fröbergs favoritbåt och kapten Petersson kom körandes i sin lilla motorbåt och sa: "Bondesson, det här är fooortfarande roligt" och pekade med hela handen när han sa "fooortfarande".
Det fanns även en dag då familj och vänner var på besök på ön. Hela min familj, mormor, nästkusin Jesper och hans mamma Kate var där. Både Jesper och Jacke var med och rodde i tävlingen, det gick för bra för dom. FMSK kom sist. Majoren hoppade i vattnet för att deras båt vann. Vi hade även permission där de flesta stack in till Karlskrona några timmar, klädda i Kalle Anka kostymen. Mitt på torget dansade Selsmark till "Benny hill" och sa "stor boll, liten boll, jättestor boll" medans en förvirrad GK försökte hänga med i hennes danser. På väg tillbaka körde majoren och vi sjöng för fulla muggar: "En glad major, en glad major, är en man med glatt humör, men har han inget glatt humör så är han ingen glad major...." Där fanns ju även de internationella människorna från Ryssland, USA, Litauen, Canada och England. Ryskorna förstod nog inte något av vad vi sa, men amerikanerna och britterna hade vi riktigt roligt med, och engelsmännen marscherade jättetramsigt och vevade med armarna upp i huvudhöjd. Jag och Andersson skulle gå ett nattpass en gång, då vi patrullerade runt på ön för att kolla så att allt var lugnt. Vi skrämde ihjäl varandra, först med att det satt befäl i betongklumparna innan fotbollsplanen, sen att sgt Ledskog hade satt sin cykel lite här och var och hade dessutom druckit läsk i en av båtarna.
Fångarna på fortet körde vi dessutom en gång, med massa olika stationer i lag. En gåta uppe i flagghissningstornet, leta upp rätt nyckel till ett lås i en enorm nyckelknippa, bädda en säng utan att se något, komma ihåg allt i en låda, hitta en lapp i skoputsrummet och få olika bokstäver som bildade ett ställe där en skatt fanns.
Under de dagarna vi var i fält lyckades zäta hugga av hela yxan på mitten och dessutom elda upp allt toapapper, smidigheten själv. Jag lyckades själv ganska bra, slå en sten på ett finger, skära mig med kniven på ett annat finger, och ytterliggare ett finger blev omplåstrat av Siwe med kommentaren "inte nu igen Bondesson?" efter att nageln gått av på fel ställe. Mitt knä gick dessutom åt helvete när vi skulle springa en gång så jag fick umgås med några befäl vid hinderbanan där en tjej som tidigare brutit ryggen trillade av ett hinder och ambulansen kom dit så jag och ett annat befäl satt och pratade med henne tills ambulansen kommit.
Det finns så många minnen att jag kan fortsätta hur länge som helst.
Zinafrasi som åt en stor tallrik flingor med fil på en minut och 35 sekunder, han tuggade inte ens maten, han bara kastade i sig. Sen när man frågade hur gammal han var svarade han glatt "eh, jag vet inte, jag får ringa och fråga min mamma". Vi hade även en speciell lökbacke där alla bara brukade ligga och sola. Det var en präst där en gång som stod och snackade, han drog en vits om en tant som fick ett brev om att ändringar i kyrkan fast hon trodde det handlade om toaletter. Jag skrattade så jag grät. Sen är man ju ganska lättroad med.
Vi var inne på marinbasen några gånger, en gång för att leka en massa lekar i en park där vi skulle slå varandra med jackor och mata varandra med polly och rostad lök på en sked i munnen utan att se något. Sen var det ju den där gången det var tvekamp, heter det så? Olika stationer i olika lag på fotbollsplanen, även befälen var med, där man skulle göra olika saker typ hela laget skulle gå en sträcka med en åra mellan benen, förflytta äpplen med hakan, förflytta vatten i en skål på en filt, sätta ihop och bära någon på en bår osv. Vi fick ett tillfälle att köra stridsbåt 90H med fyra snygga värnpliktiga också. Det var så äckligt kul, och fort gick det!
En av de sista kvällarna blev vi väckta och ombedda att ta på oss SSD:n, den blåa uniformen, och gå ut. Vi skulle på nattrodd i olika lag där någon från den högsta kursen satt och styrde med en fackla i ena handen. Och mörkt var det. För att fördriva tiden skulle alla berätta saker om sig själv. Vad man gjorde på fritiden, var man bodde, vad man hade för färg på underkläderna osv. Till slut kom vi tillbaka till Kungsholmen och rodde in i den runda hamnen där det stod folk längs väggarna med facklor i händerna, och han som styrde i vår båt trillade i vattnet när han skulle gå upp på land.
Sen ställde vi upp på uppställningsplatsen och det var en person från varje kurs som fick pris för att vara den duktigaste eleven. Underbara Kajsa Dovstad i FMSK fick den titeln. Det var förövrigt hennes förtjänst att jag fick träffa Per Andersson, och hon och jag var tydligen i Normandie samtidigt tidigare under sommaren, och vi bodde två kilometer från varandra.
Sen var det pris för kursens bästa kamrat, och när majoren sa:
- FMSK. Jenny Bondesson, dog jag nästan av lycka.
Utan tvekan det bästa ögonblicket i mitt liv.
Sista morgonen när vi skulle ha morgonfys, även känt som BRAK stod alla kurser utanför logementet när sgt Fröberg kom traskandes i de rosa leggingsen, solglasögon i samma färg, en gul tröja och en rosa väska.
- Kom med mina små barn, kvittrade hon och gick in i vår bunkerbostad där vi alla från FMSK spred ut oss i korridoren och körde BRAK till några svängiga schlagerdängor som Fröberg hade i sin dator hon hade tagit med sig.
Det här var egentligen inte alls vad blogginlägget skulle handla om, jag var bara tvungen att skriva av precis vad jag tänkte på. Jag har glömt sjuhundratusen av alla saker vi gjorde på Kungsholmen, men idag blir det inga böcker publicerade.
På återseende mitt herrskap
skriven
Det var den bästa tiden någonsin!
Visst var Ledskog värd båda händerna som vill höll upp :P Hoppas vi ses snart igen!
Kram!