JennyHeltEnkelt

Det var det konstigaste! Datorn full av virus och alla program hade lagt av, det enda man kunde använda var det gamla internet, och det kom hela tiden upp varningsrutor om virusen. Det var knappt så man vågade starta datorn med risk för att allt skulle krascha vilken sekund som helst. Men idag när mamma och jag startar datorn, ja då funkar allt igen och inga varningar syns längre. Vad har hänt?

Över en vecka sen man skrev ett ordentligt inlägg, och jag kan väl säg som såhär. Allt och inget har hänt.
För precis en vecka sen var jag på ambulansen under en dag, istället för att vara på avdelningen på sjukhuset. Jag kom dit sju på morgonen och fick kasta på mig ambulanskläderna direkt innan vi fick vårt första larm. Jag, Pia och Peter hoppade in i ambulansen och stack iväg. Dom satt där fram och jag bak där patienten befinner sig om man har någon. Det handlade om bröstsmärtor, och vi var snart tillbaka på stationen efter att ha lämnat av personen på sjukhuset. När vi satt och åt frukost fick vi ett akut larm och bokstavligt talat kastade oss ut till fordonen och körde med blåljusen genom hela stan till barbacka där två minderåriga hade trillat med en moppe och glidit in i en bil. Dom tog vi hand om till slut, när vi övertalat dom att ett besök på sjukhuset varit en god idé med tanke på hur deras armar och ansikten såg ut.
Resten av eftermiddagen var ganska lugn så jag satt med några av ambulanspersonalen och väntade och väntade på larm. När klockan var runt tre på eftermiddagen fick jag reda på att det brukar hända mycket under fredagskvällarna, så jag beslöt mig för att stanna. Någon timme senare började det hända saker, men inga akuta utryckningar. Det var mest äldre personer med andningssvårigheter. Även en som vägrade hänga med till sjukhuset trots att personen trillat omkull och slagit i bakhuvudet. Därefter åkte vi fram och tillbaka en bra stund, och först vid tio på kvällen fick vi tid att äta och körde till en pizzeria och hämtade med oss mat till stationen. Tiden fram till tolv var ganska dryg och jag somnade antagligen i soffan medans de andra såg på tv. Jag fick även ett samtal av herr Andersson, vilket var ganska lägligt med tanke på att jag blev pigg, och två sekunder efter vi lagt på fick vi ett akut larm som jag hängde med på. Det enda jag fick reda på var att det var en person med andningssvårigheter, men efter några minuters körande med blåljusen i 150 km/h fick jag reda på att det var ett hjärtstopp. Efter ungefär tio minuter var vi framme där dom redan hade börjat använda en automatisk HLR-maskin som lät så obehagligt att jag inte ens klarade att vara i samma rum. Jag stod bara tillsammans med personens familj i köket och såg antagligen lika chockad ut som dom. Till slut klarade jag inte av det längre och gick ut och satte mig på trappan efter att ha gått förbi foton på personens barnbarn. Efter en kvart kom ambulanspersonalen från Kristianstad ut och berättade att personen inte gick att rädda.
Det var en ganska jobbig upplevelse, mest för personens familjs skull som fanns bara några meter bort, och vars liv vänts upp och ner helt.

Det dröjde dock inte länge innan vi var på väg tillbaka till stan igen, för att få ett larm om ett litet barn som hade feberkramper. Efter ett upphämtande och avlämnande på sjukhuset stack vi tillbaka till stationen igen, klockan var då närmre två på natten. Ambulanspersonalen skulle då gå och lägga sig eftersom de hade skift fram till åtta på morgonen, själv tog jag cyklen och gick hem, bara tänkandes på vad jag just varit med om.

Dagen efter var det däremot inte lika allvarligt, för då åkte vi från omvårdnad till Liseberg. Det var jag, Dallo, Angelicus, Alm , Emilie och Milia från vårat lilla gäng. Dallo och jag tog fula bilder på oss, vi stannade en gång för att äta där det regnade vita tussar, precis som förra året, och vi fick reda på att det var en som hängt med i en annan persons namn utan att ens gå på skolan. Men väl framme i götet fick dom flesta nervösa sammanbrott för att det tog en längre stund att komma in i nöjesparken, men till slut var tiden kommen och jäklar vad det åktes. Dallo och jag attackerade balder det första vi gjorde, förstaplatsen of course och tårarna bara rann hela vägen och vi skrek ihjäl våra röster. Därefter blev det en hel del karuseller. Jukeboxen, extreme fly, kanonen, lisebergsbanan, virvelvinden, colorado, höjdskräcken, en barnkarusell med båtar som var helt insane och man mosade den som satt ytterst haha. Sist men inte minst gasten som tyvärr bara jag, Dallo och Emilie gick. Också några killar och en tjej, som ville gå jättelångsamt, vilket var ganska bra, men vi blev omkörda en gång och blev ombedda att stå vid ett grishuvud. Tidigare under dagen var även jag och Dallo och åt på någon restaurang där hon fick syn på någon kille i kostym som jobbade där. Tydligen hennes typ av kille, vilka jag har en massa fördomar mot, precis som att hon har fördomar mot mina långhårssnyggingar aka sluskar. Anyways. Hon drog även igång någon mim-föreställning där hon nästan slog till kostymkillen när hon skulle tvätta ett fönster eller nåt haha. Vi var sen bara allmänt högljudda, som alltid. Vi tog även en tur in i en av lisebergsaffärerna, och mötte kostymkillen på vägen och bytte snabbt plats med mig för att komma över på andra sidan där han gick, han bytte tyvärr sida han också. Sen provade vi hattar för glatta livet och tog helsnygga bilder.
Vid halv nio på kvällen skulle vi åka hem, och en hemsk nyhet nådde mina öron. Det var den enda bussen som hade tv där dom kunde koppla in finalen av eurovision song contest. Jag tänkte ändå att det var lugnt eftersom jag hade mp3-spelaren med mig och kunde sova hela vägen. Men den jäkla apparaten svek mig och startade inte ens, med brist på batterier. Och inte fasiken kunde man somna i första taget så som dom galte på tv. Men till slut sov jag som en gris. Men jag vaknade, och tror ni inte det var på grund av svenskens vrålande? Det lät så jävligt att det inte ens gick att sova genom. Någon timme senare vaknade jag igen, när dom börjat räkna rösterna, då vaknade jag förvisso av att det var för hiskeligt kallt. Fick dock reda på att Norge vann, utan att ha någon aning om vad det var för visa. Ganska lyckat iallafall att vinna på sin nationaldag. Dom som redan firar syttende mai helt galet.

Well well, Angelicus Petri joinade mitt sällskap hem till vår enkla boning för övernattning och slocknade direkt, själv satt jag och kollade på en gammal inspelning från 2004 när jag var i Norge senast, hos min treonhalvmenning Celine och jagade russ (de i Norge som ska ta studenten och går runt i spexiga byxor och delar ut kort med bild, namn och citat) och när vi skulle leka varandra.
Celine: Det haääer eär mijn treonhalvmääning Celine och jag heter Celine.. eehJenny.
Jag: Jai lijker Christina Äugilera kjempemyyye.
(Celine får ett skrattanfall)
Celine: Fåre fåre fiiiire fåre.
Jag: Kurt Kurre Johnny Arne Bob-Bob Glänävlis.

Haha vilka minnen alltså.

Nåväl. I tisdags på sjukhuset kände jag att jag mådde lite konstigt, det snurrade till ibland när jag gick och det blev svart när jag reste mig och det dunkade i huvudet, så jag kollade blodtrycket vilket låg på 92/65 (normalt är ungefär 120/90) så jag cyklade bort till vårdcentralen efter jobbet och fick en tid till dagen efter.
Och under onsdagen skulle jag vara på akutmottagningen, där jag började 06.45 och hade sen tiden på vårdcentralen halv elva, och eftersom det inte kom in några patienter som jag och Anki, som jag gick med, skulle ta hand om, så gick vi mest genom alla rum och alla hjälpmedel innan jag blev hämtad av mamma och pappa. Väl avsläppt på Vilan gick det ganska så fort alltihop. Satt i ett väntrum, blev hämtad av en doktor till ett annat väntrum, prat med en läkare eftersom jag misstänkt att det var på grund av fästingbettet jag fått när jag var figurant vid marinbasen i början av april, men det kunde hon konstatera att det inte var, och blev därmed skickad till ett annat väntrum, pratade med en annan läkare som kollade blodtrycket. Nu låg det nere på 80/60, vilket betydde att jag kunde svimma om jag reste mig för fort. Fick gå till ännu ett väntrum där de tog blod genom stick i fingret och ge ett urinprov. Tillbaka till väntrummet. Blev hämtad till ett annat väntrum, blev inkallad till den andra doktorn som kunde konstatera efter att ha sett resultaten, att det handlade om stress och utmattning som gav mig sömnproblem, vilket sen gav trötthet och huvudvärk och lågt blodtryck. Hon rekomenderade att jag skulle stanna hemma och vila två veckor, men med tanke på att jag inte kan missa praktiken så skulle jag åtminstone vara hemma under helgen. Sagt och gjort. Jag blev hämtad av mor och tog mig till sjukhuset där jag pratade med min handledare och helt fantastisk som han är så fick jag ta ledigt under lördagen och därmed ha hela helgen fri.

Så gårdagen bestod mest av att undvika att svimma, fokusera på annat än huvudvärken, sova, äta, må illa, sova mer och sen vet jag inte om jag övningskörde. Idag åkte jag till Hässleholm för att glo i röda korsets second hand affär som jag praoade i under en vecka i nian, för att leta efter saker till utklädnaden på carnevalen eller skattjakten. På tåget dit fanns det nästan bara platser vid ett fyrsäte där två killar från marinen i SSD satt, så jag började snart dra igång ett samtal med en av dom om marinB, kungsholmen, värnplikten och allmänt pluggande. Men det var en kort resa, skulle ju av vid första stoppet. I second hand affären hittade jag faktiskt en del av det jag letade efter och träffade sen mamma som jobbar i byggnaden intill och vi begav oss in till Hässleholm centrum där vi hittade skor och en jacka. Inne i Kristianstad hittade vi även en kofta till studenten, en annan tröja och leggings till utklädnaden. Efter en runda hemma åkte vi vidare, till onoff, jag körde dit och fick panik på alla trafikanter som körde för nära. Utbrott.se. Vi hittade iallafall en skitnajsig bärbar dator som vi funderar på nu. Sen blev det en övningskörningsrunda till, genom Öllsjö och Vä, där gick det bättre.

Nu ikväll har det inte hänt så fruktansvärt mycket. Var lite för rastlös för att kolla på tv, men för rastlös för att sitta här också. Kanske borde gå en runda.

Nåväl. Om det är någon som orkat läsa genom hela inlägget så ger jag en varm applåd till dessa hjältar.
Ännu en bok publicerad.
Hej med er.